Jagad

11

Stegen går långsamt upp mot skolan, att festa på en vardag var aldrig en bra idé och efter gårdagens kaos kändes baksmällan ännu värre.

"Dezmond!"

Jag tittade upp mot Molly som kom springande emot mig med panik i ögonen och genast trodde jag att Florian hade hittat på något idiotiskt.

"Det är Oskar, dom har omringat honom!"

Jag stönade till och började halvspringa bort mot området som Molly kom ifrån och det tog inte lång stund innan jag såg min pojkvän stå omringad av ett tiotal trollkars- killar som uppenbart stod och hånade honom och kastade diverse hotfulla kommentarer åt honom, det lät som att dom anklagade honom för det som hände på festen.

Håll dig lugn Oskar.. håll dig lugn! Bad jag tyst och kände hur hjärtat slog hårdare och hårdare inuti min kropp. Gör inget du kommer ångra!

Scenen var som tagen ur en dålig film, eller en mardröm där man aldrig kommer fram, hur snabbt man än försöker. Och till min fasa ser jag hur gruppen går närmre och närmre tills dom står i en tät ring runt honom utan en chans för deras fånge att ta sig ut. Jag känner hur jag kokar inuti och lejonet ryter högre än någonsin. Han vrålar åt mig att Oskar är hans och han tänkte inte låta någon skada honom! Med större kraft än jag visste att jag hade, så tog jag tag i ett par jack- kragar och ryckte dom snabbt bakåt så att killarna förvånat tappade balansen och stapplade bakåt.  Det var allt jag behövde, en öppning för att ta mig in i ringen och storma fram till Oskar, som fortfarande stod still med blicken fäst i gräsmattan och hans röda sneakers.

"Är du okej?" frågade jag mjukt men hann inte få något svar innan Lars, ledaren av det hjärnlösa gänget tog ett steg framåt.

"Lägg dig inte i, väktar-unge!" röt han åt mig så att lejonet reste ragg inom mig.

"Du vet bättre än att ge dig på mig" morrade jag dovt och kastade en antydan mot ärret han fortfarande bar på underarmen.

Det var förbjudet att använda magi utanför lektionerna under skoltid och vi båda visste att jag var fysiskt överlägsen dom alla.

"Sju mot två Dezz" flinade han nöjt och såg uppmuntrande på sina översittare till vänner som fortfarande stod i cirkel runt oss och bar liknande flin.

"Sju mot sex" morrade någon bakom oss, och jag vände snabbt på huvudet för att nicka åt Jackson som kom gåendes med tunga kliv mot folksamlingen, och alla i cirkeln visste direkt att han inte skulle kasta bort chansen att få spöa ett gäng magiker.

Lars ansikte bleknade flera nyanser när de fyra vargarna kom gåendes emot honom, och jag tog ett hårt grepp om Oskars hand och förberedde mig själv på ett slagsmål. Ingen ville visa sig svag inför de andra och ingen skulle ge upp i första taget. Jag var inte orolig för ett par knytnävar och blåmärken. Det som oroade mig var hur Oskars magi skulle reagera.

"Är du okej?" frågade jag igen och mötte oroligt de bruna ögonen.

Han nickade kort till svar men jag såg hur han kämpade med sig själv och hur svetten rann om honom. Vi behövde dra, tänkte jag. Jag ville fan inte stanna och se på när Oskars krafter slet sönder trollkarlarna och gav dem en anledning att hata honom ännu mer.

"Vad händer här!" röt plötsligt en skarp myndig röst från skolbyggnaden. Det var läraren i spådom som kom gående i full fart mot gruppen av elever med Molly i hasorna.

Snabbt spred eleverna ut sig åt olika håll och försvann innan han hunnit fram till dem. Men vi var inte lika lyckligt lottade. En barsk utskällning och flera pekpinnar senare är jag och Oskar påväg till rektorn. För självklart var det lejonet och skuggmästare som var problemet, dom fina små trollkarlspojkarna var det ingen som misstänkte.

På väg upp för trappen får jag ögonkontakt med Jackson, han ger mig ett förstående leende och sneglar sedan på min hand som håller hårt i Oskars. "Vi borde snacka sen, du och jag," ropade han efter mig och jag kunde inte låta bli att avväga erbjudandet han gett mig tidigare.

Dom skulle inte få Oskar som något hemligt vapen, men tillsammans skulle vi vara så gott som osårbara i den här helveteshålan till skola. Jag gav honom en nick till svar innan vi försvann in i skolan och gick efter läraren med hasande steg.

Rektorn var en sjysst gammal grävling som lyssnade på min version. Han ställde sig inte på någons sida utan höll sig till sakliga frågor. När han verkade nöjd med mina svar så vände han sig mot Oskar med en forskande blick. Han frågade honom några frågor om hur han trivdes här och om det gick bra med studierna, men fick bara en nickning eller två till svar.

"Jag är glad att du har hittat vänner här i alla fall" avslutade han med ett leende och vi skulle just kliva ut genom dörren när han stoppade oss "men Dezmond, du vet vad som gäller, jag måste ringa era föräldrar."

Jag nickade innan jag öppnade dörren, för mig var det inte ett hot. Pappa skulle förstå när jag förklarade, men jag hade ingen aning om hur Oskars fosterföräldrar skulle reagera.

"Vill du ha sällskap hem?" frågar jag försiktigt men han skakade på huvudet och log mot mig.

"Jag får skjuts hem, men tack i alla fall." Jag nickar lite och känner mig plötsligt osäker på vad jag ska göra. Han hade varit så tyst hela tiden och jag hade ingen aning om vad som rörde sig där inne i det söta lilla huvudet. "Tack" viskade han lite blygt och ställde sig på tå för att nå upp till mina läppar.

Men han behövde inte sträcka på sig allt för mycket, innan jag böjt mig ner och dragit in honom i mina armar. Hans läppar var så mjuka och varma och dom smakade som vanilj lypsyl. Förvånat kände jag den mjuka tungan som strök över mina läppar och med ett leende särade jag på dom för att släppa in honom. Fingrar letade sig in i mitt hår och med ett ryck lyfte jag upp honom så att han kunde vira benen runt min midja och armarna letade sig runt min nacke. Mitt hjärta rusade innanför bröstet, det här var det bästa tack jag någonsin fått, tänkte jag och tog ett bättre grepp om hans lår samtidigt som min tunga utforskade varenda millimeter av hans mun. När han tillslut bröt kyssen var dom söta läpparna alldeles röda och svullna, hans kinder hettade och ögonen glittrade.

"Du är så jävla fin" viskade jag och belönades med ett par ännu rödare kinder, men ögonen vilade fortfarande på mig när han drog fingrarna genom mitt hår.

"Vi ses i morgon?"

"Såklart," svarade jag och gav honom en sista puss innan jag släppte ner honom i gräset igen. "Hoppas dom inte är allt för hårda med dig."

Oskar ryckte på axlarna och tog upp sin ryggsäck som fallit av honom när jag hade lyfte upp honom. "Dom är sjyssta" han tystnade och tvekade lite innan han fortsatte med sorg i rösten "jag vill inte göra några fler misstag Dez," suckade han "jag gillar mina nya föräldrar." Sen såg han upp på mig och log varmt "Och dig! Och alla dina vänner, jag vill stanna här," och med ord som skar i mitt hjärta fortsatte han, "jag är trött på att fly Dez, så fruktansvärt trött."

Jag drog in honom i mina armar igen och höll om honom hårt, "det kommer lösa sig, så sluta oroa dig. Okej?"

Sen gick vi åt olika håll, jag saknade redan hans hand som hade vilat så bekvämt i min under hela dagen. Men jag var lättad att han ville hem till sig, jag behövde prata med pappa. Och jag ville göra det ensam, utan avbrott.