Jagad

38

Dominic

Magnus hade packat sina saker, han var redo att dra, men jag var inte redo att säga hej då, så istället hade jag stängt in mig i hotellrummet med Alexander Masson.

"Stället är creepy som fan Nic," flinade han från sängkanten, "men ingen stör oss där, så om man bortser från alla skallar och råttor så är det helt okej." 

Jag fuktade läpparna innan filtret på cancerstickan nuddade dem, "vem har du träffat?" frågade jag efter att röken lämnade lungorna. Att kalla Paris ökända katakomber för stället verkade vara någon sorts överlevnadsinstinkt, det var uppenbart att Mass inte var helt oberörd av vad han sett. 

Killen ryckte på axlarna innan han slängde sig bakåt i sängen. "Jag känner igen en del, men ingen du har jobbat med," började han. "Men de känner till oss." 

"Är det bra eller dåligt?" muttrade jag.

Han tvekade lite innan han fortsatte, kanske var han rädd att jag var besviken på vad han hade att rapportera? "Roch och Max är kvar," sa han hoppfullt innan han la till, "men de andra har dragit."

Jag hann inte svara innan det knackade på dörren. Med en suck gick jag fram mot den tunna hotellrums dörren och låste upp, väl medveten om vem det var. På andra sidan stod han, mitt lejon. Han undvek mina ögon, harklade sig och det var uppenbart att han väntade på att jag skulle släppa in honom. Eller åtminstone säga något. Jag gjorde inget av det. 

"Dominic," började han. De blå ögonen täcktes lite av det blonda lockiga håret som hängde fritt och räckte honom till axlarna, den grå tröjan satt som en andra hud på kroppen jag längtat efter i så många år. Nu skulle han försvinna ifrån mig ännu en gång. Hjärtat sved, men jag ignorerade känslan.

Bakom mig hörde jag lätta steg, en hand la sig på min axel innan Mass försökte tränga sig förbi mig i dörröppningen. "Tjena Mufasa," hälsade han glatt och fick ett sorgset leende till svar från jätten innan han var på väg att lämna oss så att vi kunde snacka ostört. Men jag hade andra planer. Snabbt tog jag tag i Massons krage och drog honom bakåt.

"Stanna. Vi är inte klara," muttrade jag och spände ögonen i Alex. Han såg fundersamt på mig, kastade en blick på Magnus, men nickade lite och lunkade snart tillbaka mot sängen. 

Jag hörde Magnus sucka djupt innan han började, "hon är min dotter." 

Samma mening som han upprepat om och om igen i flera dagar. Som om orden skulle få en ny betydelse helt plötsligt. Jag skakade på huvudet, gav honom ett artigt leende och klistrade på mig min kallaste mask. "Jag vet, jag klandrar dig inte." Ciggen rörde sig upp mot läpparna igen och jag drog in ett djupt halsbloss. Allt han behövde göra vad att be mig följa med. Varför i helvete bad han mig inte att följa med?! Han hade ringt mig, bett mig om hjälp. Jag hade för fan kommit över honom men han fick mig att känna alla jävla känslor igen, och nu skulle han dra? "Du vet vart vi finns om du behöver oss," svarade jag tomt och började stänga dörren, men hans stora hand stoppade mig.

"Var försiktig Dominic," sa han allvarligt.

Jag kände hur bägaren rann över av hans ord, och alla känslor bubblade upp på ytan när jag mötte hans blick genom dörrspringan, "Det är för sent nu, Theodor har stora planer för mig Magnus," fräste jag. "Nästa gång du ser mig styr jag över hela jävla Paris," och allt är tack vare dig Magnus," fortsatte jag med hes röst. Orden var hårda men plötsligt ville jag att han skulle lida lika mycket som jag, "hade du aldrig ringt efter mig så hade vi aldrig hamnat här! Så fan ta dig och ditt var försiktig," skrek jag och smällde igen dörren. 

Med en djup suck vände jag mig om och lutade min trötta kropp mot träet och blundade. Tobaken hade brunnit upp och glöden från filtret brände mot mina fingrar men smärtan var ett välkommet avbrott mot värken i hjärtat. 

"Så det är sant," viskade Mass lågt, "Clock vill att du tar över?" Jag nickade lite innan jag drog det svartnande filtret mot dörrkarmen för att släcka glöden innan jag slängde fimpen på golvet. "Och du är okej med det?" fortsatte han.

"Har jag nåt val?" fräste jag och lät kroppen glida ner tills jag hamnade sittandes på golvet och lyssnade till de tunga stegen som rörde sig bort från mig utanför dörren.

"Man har alltid ett val brorsan," svarade Masson mjukt och reste sig från sängen och lunkade fram till mig för att sätta sig bredvid mig på golvet. "Vi kan dra till Belmont."

Det hade gått många år sen jag såg Masson sist. Vampyrer åldras inte, men killen hade mognat. Han var fortfarande sig själv, full av energi och idéer, munnen gick i ett men hans hjärta var lika stort som alltid. Han och Lexie hade hittat någon som hade gjort henne till vampyr tillslut och de hade levt ett lugnt liv ihop. Det var i alla fall storyn som de hade berättat för mig. 

"Belmont har tillräckligt att tänka på Alex," suckade jag. "Jag har gjort mitt val," fortsatte jag lugnt och öppnade ögonen för att möta hans. "Men du och Lexie kan dra hem, ingen skulle klandra er."

Han nickade lite innan han lutade sitt huvud mot min axel. "Men jag väljer att stanna hos dig."