Jagad

1

-Belmont-

Mina fötter flög snabbt över rötter och sten, luften var frisk och världen omkring mig var tyst. Jag trivdes mer och mer i skogen, den var rofylld och fri från stadens brus.

Första gången jag gick från att vara människa till att bli vampyr hade varit traumatiserande, den här gången var det annorlunda. Jag mindes allt för väl hur det hade känts att ligga döende i en sjukhussäng, att ligga och vänta på att aldrig vakna igen. På något lustigt sätt kändes det som hemma att vara tillbaka i vampyrkroppen. Att höra alla ljud, känna alla dofter och att inte vara låst i min svaga kropp var en befrielse. Det slog mig att jag inte njutit av gåvan jag fått av Theodore, jag hade hatat honom och mig själv. Kanske var allt Anthonys fel, men jag orkade inte älta gammal skit mer. Nu tänkte jag mest på framtiden och hur vi skulle få tillbaka ett normalt liv igen.

Timmarna efter Lumieres erbjudande hade min kropp blivit stark, den var ju död såklart, men samtidigt full av liv. Så konstigt. Mitt långa hår hade vuxit ut på några minuter, mina muskler hade blivit starkare och ögonen skarpare. Men det hade varit efter de första klunkarna från Conors handled som jag verkligen känt förändringen. Han hade studerat mig länge, hållit fast min kropp när jag skrek av smärtan från förvandlingen och inte ångrat en sekund av beslutet han tagit när han ringt efter Clocksworth's hjälp. Inte än i alla fall.

"Du är annorlunda," hade han konstaterat, mer nyfiken än besviken eller förvånad.

"Mitt blod kombinerat med ditt har gjort honom starkare," hade Lumiere förklarat som om det var en självklarhet. Jag skrattade åt hans återkommande högmod, men tog det som en del av hans personlighet nu mer. Det var inte hans mening att låta dryg.

Jag hade studerat mig själv i spegeln som hängde över det lilla handfatet i rummet på sjukhuset, mina ögon hade en isblå ton, kindben var annorlunda, mina öron spetsigare, jag var längre och axlarna var bredare. Den här gången var det tydligt att jag var en vampyr och jag skulle inte kunna smälta in bland människor längre.

"Så vad är jag? Nån slags hybrid?" Frågade jag roat utan att bry mig om konsekvenserna det kunde leda till.

"Det verkar som om vi lärt oss något nytt idag," svarade Lumiere fundersamt. "Vad det verkar så har den första måltiden en större betydelse för hur varje vampyr utvecklas än jag trott. Fascinerande."Jag hade rullat med ögonen åt hans prat och fortsatte att beundra mig själv, oavsett vad jag var så var jag nöjd med resultatet. 

Det var tre månader sedan.

Jag slog mig ner på en stubbe och blickade ut över landskapet. Efter sjukhuset så hade vi åkt tillbaka till den gamla stugan i skogen. Ett sätt att undslippa onödiga frågor hade Conor sagt men jag visste att han behövde tid att ställa om. Det behövde dem alla. Inte för att vi var så nära jag och hans familj, men jag misstänkte att de sett Conor lida av min sjukdom och de skulle ha en del frågor.

Jag intalade oss båda att alla skulle förstå, men vi båda visste att vargar hade svårt att lita på vampyrer, oavsett om de kände mig eller inte. Inte för att jag brydde mig särskilt mycket, vi hade alltid hållit oss utanför, något som hade startat långt innan jag kom in i bilden.

Hank hade synat mig uppifrån och ner när han mött oss i stugan, som vanligt hade Conor uppdaterat honom och gamlingen fanns där med mat och annat vi skulle behöva. Jag hade mött honom med ett vasst leende på läpparna, tio centimeter längre och muskler som sprängde innanför min svarta uppkavlade t-shirt, men han hade inte yttrat ett ord. Det skulle bli Conor som fick ta den smällen senare.

Även om Conors blod påverkat mig på sätt vi inte var förberedda på var han fast besluten att det var hans blod som gällde och ingen annans. Inte mig emot, tänkte jag och knöt nävarna några gånger innan jag funderade på om jag skulle springa hem. Det var något sensuellt över att få dricka sin älskades blod och jag njöt av det. Dessutom var de kroppsliga fördelarna enorma. Det var förmodligen ingen tillfällighet att skogen lockade mig och att mina muskler ville användas. Frågan var bara hur långt det skulle gå?

Hank hade stannat ett tag, för att hålla ett öga på mig antog jag, två mot en var ett bättre övertag om jag skulle flippa ut. Jag ville förklara att han kunde vara lugn, jag kände inget sug att varken döda eller jaga något, men den vargen var svårövertalad.

Mina svarta converse rörde sig snabbt tillbaka mot gläntan där den lilla stugan låg. Inifrån hördes lugna röster och jag kunde inte låta bli att stanna till för att höra vad de snackade om. "Du gjorde ett val. Ingen klandrar dig för det. Men den lilla Sessan vi kände finns inte längre."

"Och det är dåligt därför att?" Kontrade Conors trötta röst.

"Är du nöjd så har jag inget mer att säga."

"Jag är nöjd," muttrade han till svar, "vi klarar oss, tack för käket men du har bättre saker att göra. Så låt mig lösa min egen skit."

"Som vanligt då," skrockade den äldre rösten. "Tveka inte att höra av dig om det brinner i knutarna. Du vet vart jag finns."

"Vi klarar oss," insisterade han och jag märkte att Hank var på väg att gå. Mina fötter rörde sig långsamt mot huset och jag mötte honom med ett leende när han klev ut i solljuset.

"Jag fattar vitsen med att springa i skogen, det är uppfriskande," flinade jag och drog fingrarna genom håret för att dra loss ett barr som trasslat sig in.

Hans ögon synade mig ingående, "dags för mig att avvika, antar att ni stannar ett tag till."

Jag ryckte på axlarna, "Conors beslut, mig kvittar det."

"Så vampyrlivet lockar inte?"

Jag slickade mig om läpparna och skrattade till, "inte det minsta."

Han gav mig en kort nick till svar innan han klev in i bilen och startade motorn, "att vara 27 år för evigt låter bättre än 19 i mina öron grabben, men jag hoppas du lärt dig av dina misstag."

Jag nickade kort och såg efter bilen som rev upp ett dammoln efter sig. Den mannen valde sina ord väl och han hade stuckit kniven rakt in i min achilles häl. Jag var odödlig och jag skulle behöva se på när Conor åldrades och dog. Fan ta gubben som förstörde mitt strålande humör, frågan var bara om han anade vad vi planerade?