Jagad

35

Clocksworth

Jag kände Dominics frustration ända bort till mig, men jag fokuserade på Gians tyngd i mitt knä och cigarren mellan mina fingrar och överlät diskussionen till Magnus.

"Det blir bäst så," sa han mjukt och rörde sig mot Dominic som genast tog ett steg tillbaka.

"Bäst för vem?" muttrade vampyren tillbaka och jag förstod att det var dags att gå. Jag, Gian, Marianne och Lumiere lämnade hotellrummet och strosade ner mot lobbyn och baren.

"Om ingen annan tänker säga något så gör jag det," kvittrade Marianne, "Magnus plan är ogenomtänkt och rent av dålig."

"Han vill leta efter sin dotter, och vi har fått ett sido uppdrag," svarade Lumiere mekaniskt.

"Ensam? Har han ens en chans mot mörk magi?" Frågade Gian nyfiket och jag skakade genast på huvudet.

"Knappast," instämde Lumiere och suckade tungt.

"Så han åker mot sin död," flämtade Gian. "Inte konstigt att Dominic är upprörd."

"Att dö är att komma lindrigt undan," svarade jag mjukt samtidigt som jag ledde dem mot ett utav borden så vi kunde slå oss ner i varsin skinnfåtölj. "Om Andrea synar hans bluff så kommer hon förmodligen använda honom som utpressning gentemot ungarna och oss."

"Förmodligen," instämde Lumiere och viftade till sig en servitör. "Två glas whiskey och två glas Chardonnay, tack." När mannen lämnat oss så fortsatte han samtalet, "han har bråttom, vilket är förståeligt. Men vi behöver ta oss tid, skapa en grund och en stomme innan vi möter henne."

Min blick vandrade runt i rummet, människorna omkring oss hade ingen aning om vad som pågick under dem. Paris katakomber var lika gamla som jag och hade använts till diverse mer eller mindre makabra möten och varit en tillflyktsort för  utstötta under århundraden. Mina ögon studerade allt i minsta detalj tills de fastnade på Gian. "Du har valet att åka hem, Gee, passa på innan allt går åt helvete."

Han himlade med ögonen till svar, men jag såg en viss tvekan i dem när han tog emot sitt glas och smuttade på drycken i tysthet. "Jag hör hemma här, med er," mumlade han tillslut. "Jag har redan gjort mitt val."

Jag var lättad, samtidigt som jag ville banka vett i skallen på honom. Han hade ingen aning om vad han gav sig in i. Det Lumiere insinuerade var en nystart men även fortsättningen på vad vi en gång startat. En stad för bara vampyrer, ledd av mig eller Dominic, inget annat skulle fungera. Med stödet från Paris vampyrer kunde vi ta oss an det mesta och Andreas liv skulle bli svårare. Det skulle dock ta tid att övertyga dem.

"Vi behöver något som övertygar dem," muttrade jag och svepte min whiskey.

"Du vet svaret Clockis," svarade Marianne med len stämma. "Det är rött, varmt och utsökt."

"Och svårt att få tag på," muttrade Lumiere.

Jag lutade mig plötsligt fram och spände ögonen i min bror, "vi får hitta nya sätt. Vad du än tänker så är mitt svar nej."

"Vi kanske kan hitta frivilliga?" Kvittrade Marianne, "starta ett företag med mottot att blod räddar liv."

Jag suckade tungt. Mitt liv var uppbyggt kring lögner, skulle en till verkligen spela någon roll? Mitt samvete sa ja. Att lura givmilda människor att ge sitt blod till behövande skulle vara relativt lätt, och det krävde åtminstone inget våld.

Vi fortsatte att dricka i tysthet, tills våra tankar och lugnet avbröts av Dominic som sjasade undan Marianne ur en av fåtöljerna. Lumiere kastade iväg en en irriterad blick när Nic sjönk ned i stolen med en suck. Marianne däremot satte sig nöjt till rätta i Lu's knä.

"Så vad är planen?" muttrade Nic surt och fäste blicken på mig.

"Vi möter upp Masson och ser vad han har att säga," svarade jag kort.

"Och sen då?"

Jag fuktade läpparna innan jag böjde mig fram för att ställa ner mitt tomma glas på bordet som stod i mitten av vårt lilla sällskap. "Vad gjorde du innan Magnus kontaktade dig och bad dig om hjälp?"

Han lutade huvudet bakåt och fäste blicken i taket. "Jag drev mest runt, festade och träffade nytt folk."

"I New Orleans?" frågade jag vidare och han nickade. "Har du vänner där?"

Dominic ryckte på axlarna, "ett par." Med cigarren mot läpparna tillät jag mig att tänka en stund. Jag ville helst inte blanda in Belmont ännu mer, men vi kanske behövde en tjänst. "Har du vänner kvar i Paris?"

"Inte vad jag vet," svarade han och viftade till sig en servitris. Den unga kvinnans kinder blossade upp när han gav henne ett leende. En äkta vampyrs charm undgick ingen tänkte jag roat och skrockade för mig själv.

När våra glas var tomma än en gång och klockan rört sig mot småtimmarna så reste jag mig upp och tog Goans hand. Vi hade inte kommit fram till något, men planen vi hade var bättre än ingenting. Än en gång fick vi förlita oss på Masson. Och än en gång skulle Magnus lämna sin Dominic. Inte för att jag klandrade honom, men killen förtjänade bättre. Så innan vi lämnade baren tog jag en omväg runt bordet och la en hand på hans axel.

"Du vet vart jag finns om du behöver mig," mumlade jag och klappade axeln. Jag kände hur han stelnade till men så plötsligt reste han sig och tog tag i min arm.

Blicken jag fick var full av känslor. "Kan vi snacka nu?" Jag gav honom en nick och sneglade sedan mot Gian. Dominic förstod min undran och tog genast Gians hand och ledde oss mot hissen.