Jagad

34

Clocksworth

Jag klev in i rummet och upptäckte att jag var sist på plats, alla andra väntade på mig. Magnus satt rastlös på den lilla stolen som hörde till det minimala skrivbordet som var standard i alla hotellrum. Kanske var det lejonets storlek som fick möblerna att kännas så små?

I tvåsitsen satt Lumiere och scrollade på en mobil med Mariannes armar runt sin hals och det blonda huvudet lutat mot hans axel. Dominic såg ovanligt lugn ut där han stod vid fönstret och spejade ut mot gatan under oss, men den jag var gladast att se, Gian var den ende som reagerat över att jag klivit in i rummet. Han mötte mig med ett leende och böjde sig fram för att ge min kind en lätt puss. Förvånat höjde jag ett ögonbryn men protesterade inte när han höll sig kvar tätt intill min sida.

Utan att vända sig om börjar Dominic förklara läget, "Masson hörde av sig, vi är insyltade i en större soppa än vi trodde Clock," suckade han och tröttheten osade runt honom.

"En soppa med för många kockar," muttrade Lumiere från soffan och mötte min blick.

Jag slöt ögonen ett tag. Än en gång började mitt liv se ut som en jävla såpopera, dikterad av en galen manusförfattare. "Vilka är inblandade?"

"Det handlar snarare om vilka som inte är inblandade käre bror," svarade han sarkastiskt och la undan telefonen för att lägga handen på Mariannes lår. "En del nya fiender vad det verkar, men jag känner igen flera namn från Alexanders lista."

När jag först hade lämnat Italien och tagit mig hem till mitt älskade Frankrike så hade jag förstått att mycket hade förändrats. Magnus uppdatering hade hjälpt, men han hade inte koll på allt, det märktes tydligt att det fanns stora luckor i historien. Med magikernas krafter hade vampyrer blivit till människor, men de hade snart märkt att det fanns en viss bieffekt, de blev känsliga för sjukdomar och de flesta hade dött en långdragen död. Bel var en av de få som valt att dricka vampyrblod på nytt för styret i Paris ville fortfarande inte ha något med vampyrer att göra. De få som fanns kvar var rövslickare och syntetblodsdrickare och det var så människorna ville ha det. I alla fall var det vad de trodde, fram tills nu.

"De håller sig under jord, i tunnlar under Paris." fortsatte Dominic. "De har byggt upp en hel jävla stad av vampyrer under fötterna på magi packet," skrockade han nästan beundrande.

"Och häxorna?" frågade jag, trots att jag misstänkte svaret.

"Andrea har egna motiv, men har uppenbarligen medel nog att övertala dem att stå på hennes sida," svarade Lumiere bittert. "Vårt rykte skrämmer dem inte längre Theodore, de fruktar henne mer än oss."

Med en suck sträckte Marianne på sig och spann som en katt, "du har fel gullet, det handlar om samma sak som alltid." Hon vände sig från sin Lumiere mötte min blick stadigt. "Blod."

"Och vart i helvete får hon blod ifrån?" mullrade Magnus, uppenbart trött på situationen.

Synbart opåverkad av lejonets humör fortsatte Marianne sina funderingar, men alla i rummet var inte lika nonchalanta som hon. Bredvid mig kände jag hur Gian tog ett steg närmre mig och hans ögon var fästa på det oberäkneliga lejonet. "Calmati, mio ​​caro," viskade jag lågt och tog hans hand i min och hoppades innerligt att mina lugnande ord skulle hjälpa.

Men fler i rummet hade upptäckt vår yngste medlems nervösa hjärtslag och Dominic vände sig genast om. "Du har värre saker än Magnus att oroa dig för," sa han mjukt till Gian och gav honom ett leende.

Den unge vampyren nickade blygt och mumlade en ursäkt åt Magnus håll, "vi har inga som du där jag kommer ifrån," medgav han och jag kunde genast se hur Magnus muskler slappnade av. Den förtvivlade pappan tog ett steg tillbaka och väktaren i honom tog ett kliv fram. Mannen som var van att hantera varelser av olika slag och den störste människokännaren av dem alla.

"Jag är ledsen pojk," suckade han innan han brast ut i ett stort leende. "Jag har inte visat min bästa sida."

"Ingen klandrar dig," svarade jag med en suck och drog med mig Gian till soffan och slog mig ner bredvid Lu. Ett par bruna ögon såg frågande ner på mig när det uppenbarligen inte fanns någon plats för honom. Med ett leende klappade jag mig på låret, fick en ögonrullning till svar innan han satte sig ner i mitt knä.

Som alltid kände jag en nyfiken blick från Dominic, men inget mer. Vår situation var speciell och det hade inte funnits mycket tid till att snacka om privatliv och annat. Bara jobb.

"Så vad är planen?" Suckade jag tungt och plockade fram en cigarr ur innerfickan.

"Masson har infiltrerat den underjordiska verksamheten," svarade Dominic, "Les Tanières, kallar dom den, staden." Förklarade han vidare. "En del känner igen honom, han har spridit rykten om att jag och han är tillbaka. Inget om dig och Lu. De är uppdelade i smågäng, utan en stark ledare."

Jag nickade lite och tog mig tid att fundera. En comeback var på sin plats, men frågan var om jag ville acceptera konsekvenserna. Vampyrer i flock utan ledare innebar kaos och en del skulle förmodligen välkomna oss. Med risk att jag skulle bli tvingad att stanna längre än planerat. Dock var tanken lockande.

"Vi ber om en inbjudan," svarade jag tillslut och vände blicken mot Magnus. "Frågan är vad vi gör med dig?"