Jagad

43

Dezmond

Möte runt köksbordet, det kunde bara betyda en sak. Dåliga nyheter.

Så fort klockan närmat sig nio på morgonen hade Conor knackat på och sagt åt oss att komma upp. Belmont hade gjort pannkakor och det doftade kaffe i hela lägenheten, men jag märkte genast att något var off. 

Min första tanke var att det hade hänt något med pappa. Min andra tanke var att de hittat Disa, men den tanken slogs genast bort när jag såg de allvarliga ansiktena som mötte oss.

 En doft som påminde mig om min barndom spred sig i köket när Belmont ställde ner en tallrik med staplade pannkakor på bordet. "Dominic har hört av sig," mumlade han och orden kändes som en käftsmäll. Florian suckade innan han sköt ifrån sig tallriken. Jag förstod honom, aptiten var som bortblåst.

Jag mötte Belmonts ögon med ett höjt ögonbryn. "Och?"

"Och han vill att vi åker hem," svarade han kort innan han satte sig ner framför mig. 

Ingen rörde maten som han förberett och jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom. Killen verkade kämpa med en tornado av känslor inombords, inte så konstigt med tanke på vad Dominics önskan skulle innebära för vampyren. Vi hade varit här i närmare ett år nu, under tiden hade han berättat sin historia för Flo och jag hade fått veta en del i andra hand. Det var en mörk berättelse som lät mer som handlingen från en Netflix film än ett liv som någon faktiskt levt. Både jag och Flo hade insett hur pass skyddade liv vi levt, i en bubbla som pappa försökt hålla liv i. Tills Ministeriet fått hybris och bestämt att det var dags att gå tillbaka till gamla rutiner. Det var uppenbart att min moster var inblandad på något sätt, men jag hade inte lyckats lista ut hur. Vad jag förstått så var hon och Disa spårlöst försvunna, tillsammans med min pappa.

Conor lutade sig tungt tillbaka så att köksstolen knakade, "vampyrer och skiftare har flytt ner under jord," började han. "Dominic har blivit en sorts ledare där nere, men han behöver vår hjälp."

Vargen bredvid mig spelade oberörd men jag kunde tydligt se hur mycket han ogillade situationen, men som vanligt spelade han lugn. Vår relation hade varit knackig till en början, men det tog inte länge innan jag fattat att han var rätt okej ändå, även om jag aldrig erkände det högt. Jag saknade min pappa, jag saknade Disa, men både Belmont och Conor hade visat att det gick att lita på dem. Det betydde i alla fall något. De hade blivit indragna i vår skit tack vara Dominics relation till min farsa. De hade egentligen ingenting med det här att göra, men ändå lät de oss bo här och de behandlade oss som familj. 

"Hjälp med vad?" frågade Flo tillslut, "vad kan vi göra?"

Belmont drog fingrarna genom sitt långa hår med en suck. Den ständigt unga vampyren såg plötsligt gammal och sliten ut när han sträckte sig efter en pannkaka, täckte den med sirap och smör innan han stoppade in hela i munnen och tuggade långsamt. Alla väntade tills han hade tuggat färdigt och jag förstod att det var hans sätt att väga orden innan han släppte bomben.

"Några av era gamla skolkamrater är där, många hör till er generation och Dominic behöver hjälp från er att övertyga dem att han vill dem väl och att de behöver fly," svarade han samtidigt som han mötte mina ögon.

Mit hjärta började plötsligt att slå hårdare, "har du några namn?"

Han skakade på huvudet, "men många är skiftare."

Florian skruvade sig på stolen och tillslut ställde han frågan som även jag hade på läpparna. "Fly vart?" 

Belmont slickade bort lite sirap från läpparna innan han lutade sig tillbaka i stolen. "Clocksworth och Lumiere håller på att leta efter en plats som passar. En plats långt ifrån Paris där ni kan börja om."

Jag nickade lite och förstod varför jag behövdes där, men jag kunde inte låta bli att snegla på Conor och undra vad han tyckte om allt det här. En del av mig var frustrerad över att jag ens  brydde mig om vad han tyckte, men ju längre jag bodde under hans tak desto mer längtade jag efter att bli accepterad som en del av hans flock. Det störde mig att ungen i mig fortfarande hade det behovet men sanningen var att jag såg upp till honom. Mer än jag ville erkänna. Och just nu behövde jag veta vad han ville.  Det här var hans hem, han hade sin flock här, sin familj och sina vänner och efter månaders väntan på min pappa så hade jag börjat fundera på hur det skulle kännas att vara en del av en större familj. För även om han och Bel var gifta så hade han egentligen ingen koppling till allt som skedde i Frankrike. "Följer du med?" Jag stönade åt desperationen i min röst och hur jag slängt fram alla mina känslor på bordet.

Conors ögon mötte mina med en stadig blick, han nickade kort men luften blev plötsligt tung runt köksbordet och jag förstod att det här var något som han och Belmont inte riktigt hade pratat färdigt om. "Vi åker på torsdag," svarade han och reste sig, "Belmont har ringt skolan, allt är fixat så ni behöver bara packa."

För några månader sedan hade hans beordrande röst fått mig att gå i taket, men nu förtiden var det nästan lugnande på något sätt. Den här gången var det min bästa vän som reagerade. Florian reste sig hastigt från stolen och stirrade på honom, "vaddå? har vi inget att säga till om? Vad händer om vi vill stanna här?" 

Vargen inom honom spände ögonen i Flo och jag hörde hur den tanige lilla vampyrens hjärtslag ökade hastigt. "Dominic har ringt och bett om vår hjälp," vad allt han sa, och det räckte. Sen lämnade han rummet och lämnade ordet till Belmont. 

Den äldre vampyren reste sig sakta och la sina händer på Florians axlar. Han och Conor var varandras motsatser på många sätt och det var extra tydligt just nu. "Du kan stanna om du vill, men tänk på att Dominic är din skapare, du kan inte ignorera det bandet även om du skulle vilja." Han suckade lite innan han drog in killen i sina armar och gav honom en kram. "Om han behöver dig och du ignorerar det så kommer din kropp att kämpa emot och du kommer att dras in i ett mörker som är svårt att ta sig ur."

"Han vill bara ha en möjlighet att välja sitt eget öde," muttrade jag och Bel skrattade till.

"Välkommen till min värld killen."