Jagad

27

Belmont

Jag satt i passagerarsätet och Conor vid ratten. I baksätet satt två nervösa tonåringar och stirrade ut genom var sitt fönster. Det kändes helt sjukt att tänka på att jag varit i deras ålder när jag träffade Lumiere, Clock och Anthony första gången. Det kändes som om det var igår. Så mycket galna grejer hade hänt sen dess, och nu såg de här killarna upp på mig som om jag var vuxen och skulle ta hand om dem. Florian i alla fall. Lejon-killen var mer skeptisk. 

Jag suckade tungt och sträckte över armen mot Conor för att lägga handen på hans lår. Jag fick en sidoblick men han sa inget. Det hade inte varit någon nyhet för oss och vi  hade hunnit snacka efter att Magnus frågat oss om hjälp borta i stugan, då hade det varit jag som var tveksam. Conors flockinstinkt var lite väl stark ibland och han hade sagt ja utan att tveka. "Det är inte för alltid, och sitta barnvakt på hemmaplan passar mig bättre än att jaga häxor och idioter utan backup," hade han sagt.

Frågan var om han kände likadant nu? "Jag vill inte göra om samma misstag som sist," mumlade jag tyst efter att jag försäkrat mig om att killarna hade tagit på sig sina hörlurar där de satt i baksätet. 

"Och vilket av alla jävla misstag är det Sessan?" suckade vargen tungt. "Vi har ett par på listan."

"Dra med mig problemen hem, som påverkar alla vi känner," fortsatte jag och mindes tillbaka till vampyrkaoset i Noxwood. Det var precis i början av vårt förhållande, men minnena gjorde lika ont ändå. 

"Risken är rätt liten att någon kommer efter oss, men vi kan ta en omväg för säkerhets skull," han pausade lite för att lägga sin hand över min, "och det finns andra hålor att dra till om det skulle behövas." Vi satt ysta ett tag efter det och jag stirrade tomt på de vita linjerna som kantade vägen. 

"Magnus och Nic, ensamma mot en jävla massa svart magi," viskade jag tyst för mig själv men behövde inte fortsätta meningen innan vargen svarade.

"Det finns hjälp att få," muttrade han och hjärnan slängde mig tillbaka till minnena från sjukhussängen när Conor hade ringt Clock och både han och Lumiere kom till min sjuksäng för att hjälpa oss. 

"Hoppas det," sa jag och suckade än en gång, men för säkerhets skull tog jag upp mobilen och skickade iväg Clocksworth's nummer till Dominic. "De borde ha ringt honom direkt."

"Vem?" frågade en ljus röst från baksätet som fick oss båda att rycka till. Jag vred på huvudet och mötte Florians gnistrande ögon. 

"Min skapare, Theodore Clocksworth," svarade jag kort och undrade om han visste vem det var.

Florian nickade, "vi har läst om han i skolan. Ni var anledningen till varför de förbjöd vampyrer, och all annan skit som hände efter det." Han lät inte anklagande, men jag kunde inte låta bli att mumla ett tyst förlåt. "Det är lugnt," flinade han. "Om inte allt det hade hänt så hade jag inte varit den jag är, eller hur?" 

Jag synade honom en stund och svarade honom ärligt, "det är något annorlunda med dig, men jag förstår inte riktigt vad."

"Lång historia," sa han med en axelryckning, "men allt blev ju bra tillslut."

"Du är bara en unge," mumlade Conor, "det är långt kvar till slutet Blondie."

"Så fantastiskt munter du är pappa varg," kvittrade han och sken upp. "Du är nästan lika dyster som Dezmond." Jag såg Conor himla med ögonen där han satt med blicken fixerad på vägen. "Så vad ska jag kalla er nu? Vad ska jag kalla mig själv? Ska vi ha hemliga alias?" Han trummade med fingrarna mot hakan när han funderade tills han verkade komma på något, "Skönheten och odjuret? Du är odjuret såklart Belmont, för dina huggtänder är längre än Butters."