Jagad

4

-Dezmond-

"Jag hörde att det har börjat en ny elev på skolan."

Jag såg upp från läxan där jag satt vid köksbordet och mötte pappas gröna ögon. Som vanligt visste han allt som hände i den här stan. "Ja," svarade jag kort och lät pennan gå tillbaka till pappret.

"En skuggmästare" konstaterade han.

"Ja," svarade jag kort men visste att utfrågningen inte var slut.

"Och ni har blivit vänner."

Jag suckade och lutade mig tillbaka i stolen och lät pennan falla ner i läxboken. Pappa stod lutad med ryggen mot köksbänken och hade de breda armarna vilandes i kors över bröstet. "Du har själv sagt att alla förtjänar en vän."

Han höjde ett ögonbryn och jag såg hur det glittrade till i ögonen på honom "Bra, jag ville bara försäkra mig om det," svarade han och vände sig om för att fortsätta skala potatis.

"Han heter Oskar," fortsatte jag, "och påminner om en rädd liten hare som helst av allt skulle vilja gömma sig i sin lilla jordhåla och aldrig komma upp igen."

"Det var ovanligt," svarade han men la ingen större värdering i det jag sagt, han var sån min pappa, han dömde aldrig hunden efter håren eller vad man säger.

"Vad menar du?"

"De som föds till skuggmästare drillas ofta till att tro att de är starkare än alla andra trollkarlar och häxmästare, dom får hybris och egon större än de kan hantera."

"Är dem inte det då?"

"Knappast," svarade han med ett brett leende "de flesta väljer den onda vägen och ett gott hjärta vinner alltid över mörk magi och rå styrka."

"Jag vet ingenting om honom än."

"Men du har ändå sträckt ut en hand, det var fint gjort. Den med bäst intentioner och flest vänner segrar alltid. Och då menar jag riktig vänskap, inte soldater som har fått lön för att slåss."

"Pappa, vi pratar om gymnasiet här, inget slagfält" skrattade jag men förstod jag att han tänkte tillbaka på gamla minnen och saker han själv varit med om. Han pratade sällan om det men jag visste att han haft en stor del i kriget.

Jag visste också att han hade älskat en vampyr långt innan han träffat min mamma och det var anledningen till varför han aldrig ifrågasatte min vänskap med Flo. Han visste att dom var så mycket mer än det ryktet sa om dom.

"Skulle dem komma om du bad dem?"

"Vilka?" frågade han lätt distraherad av matlagningen.

"Dina gamla vänner, de du saknar och tänker på om kvällarna. Skulle dem komma om du bad dem?"

"Det vet jag att de skulle Dez, men jag skulle aldrig kräva det av dem, om det inte var sista utvägen."

"Varför?" frågade jag förvånat "dem är väl dina vänner?"

"För att de förtjänar lugna liv och har redan gjort så mycket för det här stället att hälften borde varit nog."

"Så dramatisk pappa" flinade jag "du kan väl bjuda över dem på poker och whiskey bara."

"Yes! Jag älskar poker!" utbrast Florian som kom ner för trappen efter en tupplur i min säng.

"Du är inte inbjuden," retades jag och smällde till honom i bakhuvudet när han satte sig bredvid mig.

"För att du är en dålig förlorare," svarade han och lipade åt mig.

"Jag är inte orolig, du suger på alla typer av sällskapsspel."