Jagad

37

Belmont - sex månader senare 

Vardagen infann sig rätt snabbt, Conor var tillbaka på jobbet, medans Dezmond ovilligt blev inskriven på det lokala gymnasiet och jag spenderade dagarna med Florian som jag lärde allt jag kunde om vampyrlivet. Killen lärde sig snabbt, var frågvis och intresserad, kanske var det för att han varit vampyr sen han var bebis. En jävligt skum tanke, men där satt han, skapad med hjälp av DNA från två vampyrer. Tankar om att skaffa ungar fanns inte hos mig. Jag var knappast en god förebild, men att det fanns en chans för andra, som Dominic, värmde hjärtat litegrann.  

Den här dagen hade rullat på rätt smärtfritt, vi hade snackat om skillnaden mellan hur de hade levt i Paris och hur styret varit på min tid. Vilka typer av vampyrer som fanns, men jag insåg snart att jag inte visste allt. Hur det var här var en sak, men jag visste väldigt lite om resten av världen. Florian i sin tur upplyste mig om hur det varit för honom att växa upp. Hur Paris hade förändrats efter allt som skett med Lumiere, monstren och utrensningen. 

"Belmont." 

Jag rycktes ut ur mina tankar när Conor sa mitt namn för andra gången och såg upp i hans frågande ögon. "Vad?" Han sa inget först utan nickade mot teven och nyheterna som var på.

Två grupper av turister mystiskt försvunna under besök i Paris katakomber, löd rubriken och plötsligt fick jag en klump i magen.

"Turister," muttrade vargen, "de har knappast tagit sig igenom barriären till ditt Paris," konstaterade han, med betoning på ditt. 

Han hade rätt. Mitt Paris som han kallade det var som en egen dimension, en magisk värld skapad för övernaturliga varelser. En frizon från de omedvetna människorna. Det var högst osannolikt att ett gäng turister lyckats ta sig in där, och nu pratade vi om två grupper vid olika tillfällen! 

"Belmont." Hans röst fick mig att rycka till igen, men den här gången la han sin hand lugnande på mitt lår. "Vad tänker du?"

Jag drog in ett djupt andetag innan jag slet ögonen från nyheterna och mötte hans blick. "Om Ministeriet fortfarande har en häxjakt mot vampyrer så är det inte så konstigt om de söker sig någon annan stans."

"Dans l'Ossuaire Municipal?" mumlade Dezmond och såg illamående ut.

Allas blickar var fästa på klippen från den historiska platsen och en manlig röst förklarade att det  på romartiden varit ett kalkbrott men under 1700-talet förvandlades platsen till en massgrav efter att kyrkogårdarna var överfulla med kroppar från de människor som insjuknat i pesten och andra otrevligheter.

 Den manlige reportern berättar, "Två grupper med turister har vid olika tidpunkter under veckan försvunnit. De var alla registrerade genom resebyråer och hade passerat ingången på 1 Place Denfert-Rochereau som är den officiella entrén till Paris katakomber. Myndigheterna och arkeologer bekräftade tidigare idag, under en presskonferens, att det finns många dolda ingångar, hemliga passager och gömda mötesplatser i Paris katakomber, vilket gör sökarbetet svårare. Dessa var särskilt utnyttjade av franska motståndsrörelser under det andra världskriget," fortsätter han. 

Kameran växlar till mannen som står bredvid reportern, en representant från lokalpolisen. "Virrvarret av tunnlar, ingångar och utgångar gör det närmast omöjligt att hitta på egen hand, hela tunnelsystemet är inte ens kartlagt än," berättar han. "Och om lyset dessutom slocknar är man, för att tala klarspråk, rätt körd."

Jag sneglar på Conor som har blicken fäst på teven, men jag ser tydligt hur en djup rynka formas mellan hans ögonbryn. "Vi stannar här," viskar jag och lutar mig närmre och mina armar slingrar sig runt hans biceps. Allt jag får är en nick till svar, men jag känner hur musklerna spänner sig under hans tröja.

Reporterns röst ekar genom rummet, som annars är knäpptyst, Florian har inte sagt ett ord på hela tiden. "Det sägs att vad som gör katakomberna så farliga är att det är så lätt att gå vilse och att chansen att hitta tillbaka – eller ut – är otroligt liten. Men även andra farligheter lurar bakom hörnen," fortsätter han och bilder på tunnelsystem, väggar av mänskliga skallar och andra otrevligheter visas upp för oss. "Bland annat finns det alltid en rasrisk och stora delar av Paris katakomber är även översvämmade, vilket gör drunkningsrisken stor i mörkret."

Filmsnuttarna försvinner och vi är tillbaka till ett klipp från intervjun med polisen, en man i fyrtioårsåldern som ser bister ut. "Endast en liten del av katakomberna är öppna för allmänheten," säger han med barsk ton och avslutar med förmaningen, "det är straffbart med böter att vandra i de avspärrade gångarna, eller plocka med sig benbitar från platsen."

"Trevlig snubbe," muttrar Dez. "Tror han på riktigt att de har struntat i avspärrningarna för att samla på sig gamla ben som souvenirer?" 

Reportaget avslutas med en närbild på reportern som berättar, "trots myndigheternas varningar och avspärrningar har man tidigare avslöjat både kasinoverksamhet och fester anordnade av ungdomar, som tagit sig ner i katakomberna via tunnelbanesystemet. Detta är något som Polisen har kämpat med i många år, men att stora grupp turister plötsligt försvinner från de upplysta delarna har aldrig hänt förut." 

"Vad händer om människorna får nys om oss?" frågar Florian plötsligt och jag ser genast skräcken i hans ansikte. "Det här är vanliga människor, inte ett hundratal magiker från Ministeriet. Det här handlar om hela jävla världen." 

Conor kommer genast till min räddning, han märker att jag har lika svårt som Florian att hålla mig lugn efter hans insikt och hans ord skulle lika gärna kunna vara riktade mot mig som den yngre vampyren. "Djupa andetag killen," suckar han. "Risken är rätt liten, låt det gå en vecka eller två och folk kommer glömma skiten och Frankrike kommer måla upp det som en olycklig händelse, skapa en minnes plakett, stänga ner stället från besök i några år och sen glöms allt bort i nyhetsflödet." 

"Lätt för dig att säga," muttrade Dezmond, "det är inte ditt land de snackar om. Du kommer leva vidare som inget har hänt, men vad händer med oss när vi drar hem?"

Jag märker hur Conor biter sig i läppen och kan nästan höra hur alfan morrar i honom, men han säger ingenting. Jag kramar hans arm lite hårdare, något i mig håller med ungdomarna, det här kunde vara början på något som var större än oss. "Vad gör vi nu?" viskar jag när åskmolnet Dezmond drar med sig Florian och lämnar vardagsrummet med ursäkten att de ska spela COD med några av hans klasskamrater. 

Conor suckar och drar upp min skälvande kropp i sitt knä, "ring Clocksworth, hör vad han har att säga om skiten."

Jag sneglar på mobilen som ligger på soffbordet, det hade gått månader sen jag hörde något från någon av dem. Inte ens Dezmond hade några nyheter från Magnus och jag visste att killarna började känna sig mer och mer övergivna. "Han saknar sin farsa."

Fingrar trasslar sig igenom mitt hår när jag hör honom sucka, "bra förebilder växer inte på träd, det vet både du och jag. Dez har tur, han har en stor familj som bryr sig. Det finns inget att gnälla om."

Jag himlade åt hans hårda ord, "skippa, det var värre på min tid, snacket," retades jag. "Du låter äldre än Lumiere." Jag sneglar upp mot hans tinning, "är det grått hår jag ser?"

Fingrarna som tidigare masserat min hårbotten, greppar plötsligt tag i mitt hårfäste och han rycker till så att jag tvingas luta huvudet bakåt och se upp i hans ögon, "starta inte något som du inte är beredd att avsluta," morrar han dovt. Men han känner mig bättre än så, det är precis vad jag är ute efter.

Så jag biter mig i underläppen och ler, "säkert att du orkar med mig, gamle man?" flinar jag och kastar mig upp ur soffan innan han hinner få tag i mig och springer mot sovrummet.