fix me | h.s

two

Alisons perspektiv.

"Du kan väl följa med till studion och träffa de andra? De undrar säkert hur det är med dig. Jag var faktiskt på väg dit innan." frågar Harry medan han hjälper mig att ta undan fikan. Det känns så skönt att ha pratat ut om allt som har hänt det senaste året, ensamma, utan ett management som sitter och lyssnar. Jag nickar som svar åt Harrys fråga och vi går ut igen. Jag är faktiskt lite nervös, att visa mig offentligt tillsammans med Harry efter ett år gör bra rubriker. Dessutom är det alltid mycket fans utanför studion. Vi bestämmer oss för att ta bakvägen, just för att slippa behöva stöta på allt folk. Det enda problemet är att studion inte har någon dörr på baksidan så fansen ser oss ändå. Det får helt enkelt bära eller brista, jag och Harry är bara vänner så det är ju faktiskt inte min förlust att umgås med honom, utan personerna som dömer utan någon slags fakta. Jag märker blickarna från många, men försöker ignorera dem. Harry brukar alltid stanna och prata och ta kort med fansen utanför studion men den här gången går vi direkt in. Resten utav bandet blir förvånade utav att se mig, men jag hoppas att de blev glada också.

"Shit vad längesen det var! Är allt bra?" frågar Niall och ger mig en kram.

"Ja, hur är det med er?" frågar jag och kramar resten utav gänget. Jag har saknat dem, mer än vad jag trodde. Alla stunder i studion, turnébussen och på planet. Vi hade väldigt roligt tillsammans.

"Det är bra, vi håller på med den nya skivan." berättar Liam och ler vänligt. De har alltid välkomnat mig så bra och det är stunder som de här när jag ångrar att jag bröt kontraktet. Men jag gjorde av en anledning och det var för att jag inte mådde bra. Vi sätter oss ner och pratar om allting som hänt, de berättar om alla turnéminnen och jag berättar om mitt nya jobb. Jag kan och har alltid litat på de och det är skönt att bli återförenade en stund.

"Du borde följa med ikväll, vi ska på någon slags gala grej." föreslår Niall och jag slänger snabbt en blick till Harry.

"Jag tror inte det är en sån bra idé, det väcker många tankar och så." säger jag tveksamt.

"Följ med, det blir kul." säger Harry och tonen på hans röst övertygar mig. Om det är okej för honom så borde det inte vara några problem. De vet mer om sådant här än jag.

"Jag kan hämta dig ikväll, jag kommer vid sju om det går bra?" säger Harry och jag nickar försiktigt. Jag vet att detta kommer se konstigt ut för omvärlden, men Harry och jag är bara vänner.

...

Precis när jag gjort klart sista locken i håret knackar det på dörren. Jag går fort ut och öppnar och möts utav Harrys överraskade blick.

"Wow." säger han tyst och jag backar några steg för att släppa in honom.

"Är det för mycket?" frågar jag oroligt, även fast det enda jag har gjort är att sminkat mig, lockat håret och satt på mig något mer passande för en gala som den här.

"Det är helt perfekt, du ser underbar ut." säger han och jag kan inte låta bli att känna hur kinderna blir lite varmare än vanligt.

"Tack." säger jag försiktigt och ler mot Harry. "Jag har saknat dina komplimanger." även fast jag inte menade att säga det högt gjorde jag det. Harry tittar ner på sina skor för en sekund innan han tittar upp på mig igen. Han tar ett steg närmre mig och plötsligt står vi väldigt nära varandra. Han lägger försiktigt en hand på min höft och jag står som förstenad.

"Jag har saknat dig." säger han tyst och drar mig närmre. "Du lovade att jag skulle få en andra chans, kommer du ihåg?" viskar han och drar undan en hårslinga från mitt ansikte. Jag hmmar försiktigt som svar, fortfarande helt manipulerad av Harry.

"Kan jag få den?" frågar han och jag nickar, inte helt klar i om det var det rätta svaret men fortfarande helt klar i att det är rätt just nu. Han lutar sig fram och placerar sina fuktiga läppar mot mina, precis som han gjorde för ett år sen. Jag har saknat de här läpparna, jag har saknat honom. Försiktigt lägger jag mina armar runt hans nacke. Det känns som att delarna utav mig som allt hat tog ifrån mig har Harry fyllt igen. Jag behöver honom och jag älskar honom. Att ha varit utan honom har varit hemskt samtidigt som det behövdes, bara för att inse att det som betyder mest är det man saknar mest när det är borta. Han fixar mig, till en hel person.