fix me | h.s

nine

Alisons perspektiv.

"Fan." mumlar jag tyst när jag ser svaret, men tydligen tillräckligt högt för att Lauren och Harry ska höra. Mitt hjärta har slagit dubbelt så fort konstant i hela dagen och det är inte direkt lugnare nu. Snarare värre. Det är väl inte dåligt att jag är gravid, då vet jag att min kropp fungerar som den ska. Men det är bara att det händer nu som är dåligt.

"Ali? Kan vi komma in?" frågar Lauren med en mild ton. Jag hmmar som svar och sjunker ner längs väggen medan Lauren och Harry kommer in genom dörren. Frustrerat lägger jag huvudet i mina händer och försöker tänka klart. Harry sätter sig på huk framför mig och tar tag i mina händer för att försöka fånga min blick.

"Allting kommer ordna sig. Du behöver inte göra några beslut idag." säger han lugnande. Jag förstår inte hur alla kan vara så himla lugna. Lauren sjunker ner på golvet bredvid mig och lägger en arm runt mina axlar. Det finns verkligen ett liv inuti min kropp, en människa växer inuti min kropp. En liten människa som är hälften mig och hälften Harry. Ett barn som är vårt. En framtida mini oss som kanske springer runt här om något år och kallar mig för mamma. Mamma, är det det jag kanske ska bli? Är vi verkligen redo för det? Föräldrar? Familj?

"Jag måste egentligen gå, men lova att ringa om det är något." säger Lauren försikigt och jag lägger mina armar runt hennes kropp.

"Tack. Jag älskar dig." säger jag tyst och försöker inse vilken bra vän hon är. Hur hon bara släppte allt och tog hand om mig, eller oss. Varken Harry eller jag är väl särskilt lugna inombords nu, hon är rent ut sagt underbar.

"Det var så lite så hjärtat." svarar hon milt och släpper kramen. Jag nickar svagt och Harry följer henne till dörren. Jag hör svagt mummel men kan inte tyda orden. Efter en kort stund kommer Harry in till mig igen och drar upp mig från min plats.

"Kom vi går till soffan." säger han och följer mig ut med en hand lätt vilandes på min rygg.

"Vi borde ringa din mamma." säger jag när jag satt mig ner och han nickar försiktigt. Han tar fram sin mobil och ringer upp Anne. Nervöst väntar jag på att signalerna går fram. Efter ett kort samtal om hur allt är harklar sig Harry och jag märker att det inte bara är jag som är nervös längre. Även jag harklar mig och bestämmer mig för att berätta hur det ligger till.

"Anne, jag är gravid." säger jag sakta. Jag blundar försiktigt medan jag väntar på att hon ska svara. Allting känns så overkligt och på något sätt obehagligt.

"Okej, så jag antar att det är med Harry?" säger hon lugnt efter några sekunders tystnad. Jag hmmar försiktigt som svar och tittar upp på Harry.

"Och när fick ni reda på det?"

"Nyss, jag tog ett test." berättar jag och känner hur paniken lägger sig en aning. Hon tar det så lugnt och det är skönt att alla runt om mig är lugna, det smittar av sig lite. "Min vän köpte testet så det är du, hon och vi som vet det." lägger jag till.

"Okej, så har ni pratat om vad ni vill göra?" frågar hon och jag tittar upp på Harry igen.

"Vi vet inte riktigt, eller alltså det är ju Alis beslut men jag kommer ju hjälpa henne oavsett." berättar Harry och jag lägger ansiktet mot mina händer. Samtidigt som jag vill behålla det vet jag inte om vi är redo för något sådant här.

"Jag vill behålla men jag vet inte om jag kommer att klara av det." berättar jag och känner gråten i halsen.

"Du behöver inte göra några beslut nu Alison, men jag vet att du skulle klara av det. Harry är vid din sida och om det är något är det bara att ringa mig." säger hon lugnande jag torkar bort tåren som rinner ner längs min kind.