fix me | h.s

eighteen

Alisons perspektiv. 

"Alison! " suckar Lauren lättat när jag svarar. 

"Hej! Förlåt! Jag skulle ringt upp dig men vi var tvungna att ta hand om Lucas så jag hann aldrig." säger jag och tittar ut mot strandkanten där Harry och Lucas fortfarande håller på och badar.

"Det är ingen fara, du ringde ju först." säger hon. Jag hade nästan glömt bort att jag hade ringt henne igår efter olyckan. 

"Ja, Harry och jag var med om en liten olycka, men vi mår bra nu och sitter på en strand med Lucas." ler jag. Att det kan gå fram kaos till avslappnande strandhäng på mindre än ett dygn är ganska konstigt. 

"Va?! Vad för olycka?" 

"En bilolycka, Harry fick några revben brutna men annars mår vi bra." berättar jag.

"Men herre gud! Mår ni bra?" 

"Vi mår bra." försäkrar jag igen.

"Vilken tur, du skrämmer ju livet ur mig." suckar hon. "Detta kommer ju kanske inte så passande, men jag kan ju i alla fall fråga." fortsätter hon. Jag hummar försiktigt som svar innan hon fortsätter igen.

"Vi ska fira Emily, du behöver inte men jag tänkte bara höra om du ville hänga på. Eller fira och fira, vi ska hem till henne och bara umgås." säger hon. Även fast jag inte känner Emily så bra kan det vara roligt.

"Ja, varför inte? Harry kan ju ta hand om Lucas, det tror jag han inte har något emot." säger jag och tittar mot vattnet där de har börjat ha vattenkrig istället för att lära sig simma.

"Bra! Men vi ska vara hos henne klockan sju ungefär, vi ses där." säger Lauren och vi avslutar samtalet. Jag reser mig upp från handduken jag ligger på och går mot vattnet där de har gått från vattenkrig till sandslotts tävling. 

"Får man störa lite?" frågar jag, skrattandes över deras ivriga byggande. De fortsätter att bygga, men nickar som svar över min fråga. "Lauren frågade om jag ville följa med till Emily." berättar jag. Harry tittar upp på mig med ett leende. 

"Åk, vi klarar oss här. Eller hur Lucas?" säger han. Lucas nickar sammanbitet medan han bygger en vallgrav runt sitt slott. Jag skrattar och böjer mig ner för att ge Harry en snabb puss. 

"Jag håller på dig Lucas." säger jag innan jag vänder mig om igen för att gå upp till huset. 

"Hey!" ropar Harry och kastar en hand med blöt sand mot mig. Lucas brister ut i skratt och kastar sand mot Harry så jag skyndar mig innan det är jag som blir offret. 

...

"Lauren stopp!" väser jag och drar i hennes arm.

"Vad är det?" frågar hon och tittar oförstående på mig.

"Jacob." viskar jag och vänder mig om för att han inte ska se mig.

"Du skojar?" säger hon och lägger förvånat en hand för sin mun. Det är mer folk än vad vi trodde och jag trodde verkligen inte att Jacob skulle vara här. Hon ställer sig på tå för att se över folket och när hon får syn på Jacob bokstavligt talat hukar hon sig för att han inte ska se oss.

"Vad ska vi göra?" frågar jag, med viss ironi i rösten och viss panik. Jag trodde inte jag skulle behöva komma på någon slags plan för att undvika mitt ex. 

"Jag vet, kom." säger hon och drar in mig i folkmassan, mot Jacob.

"Vad gör du?" väser jag och försöker få henne att stanna. 

"Visa vilken självständig och vacker kvinna du är utan honom." säger hon och båda två brister ut i skratt.

"Du är inte klok." säger jag och skakar på huvudet. Vi ställer oss och pratar med några som Lauren känner. Jag vet att Jacob har fått syn på mig, jag bokstavligt talat känner hans blickar i nacken. 

"Varning." viskar Lauren. Fan. Han är på väg hit. Jag harklar mig och hoppas innerst inne att han inte är på väg till mig.

"Alison?" 

Fan. 

Jag vänder mig försiktigt om och möter hans blick.

"Hej!" säger jag och försöker låta överraskad. 

"Hej, kan jag få prata med dig?" frågar han. Jag nickar sammanbitet och ger Lauren en blick, en "hjälp mig att försvinna från denna jorden" blick. Vi går undan och han suckar innan han tittar upp på mig.

"Jag saknar dig Ali." Jag hostar till och lägger baksidan av min hand mot min mun för att inte börja skratta. "Jag menar det, verkligen." Jag fnyser till och börjar gå tillbaka mot Lauren men han tar tag i min arm och stannar mig.

"Jag kan inte ens sova, jag saknar dig för mycket." viskar han i mitt öra och hela jag ryser utav hans beteende. 

"Släpp mig." säger jag hårt. Han gör som jag säger, tack och lov. "Låt mig vara, och prata aldrig mer med mig igen." säger jag och går mot Lauren. Jävla idiot. Jag känner bara för att gråta, det gör jag alldeles för ofta nu för tiden och jag har aldrig varit så full av känslor som jag är nu förtiden. 

"Lauren, jag borde åka." säger jag och hon tittar medlidande på mig.

"Är du säker?" frågar hon. Jag nickar sammanbitet medan jag drar undan en hårslinga från mitt ansikte. 

"Du vet, efter allt som hänt. Det kanske var dumt att komma hit." säger jag. Hon nickar förstående och ger mig en kram. Jag har inte lust att vara kvar här över huvudtaget. Med snabba steg går jag ner för trapporna och ut till min bil, ibland är mina val lite väl hastiga och lustiga men det är väl som det är antar jag. Jag åker mer än en timme för att vad jag tror fira en tjejkompis men stöter på mitt ex och mitt humör ändrats på mindre än en minut. 

När jag parkerat utanför huset är klockan nästan tio, så som tur är tog det inte så lång tid. Jag skyndar mig in i huset och möter Harrys blick som sitter i soffan med en sovande Lucas. Han måste vara slut efter han och Harrys äventyr på stranden. Harry reser sig försiktigt och möter mig i en kram.

"Hej älskling, vad fort det gick." säger han och stryker med armarna längs min rygg.

"Jacob var där." suckar jag. 

"Vad sa han?" frågar Harry och släpper kramen för att möta min blick. 

"Jag saknar dig Alison." säger jag med en tillgjord röst. Harry skrattar lätt och kramar om mig igen.

"Han får sakna dig hur mycket han vill, men du är fortfarande min." ler han och möter mina läppar. Jag ler mot hans läppar och Jacob försvinner ur mina tankar.

Förlåt för dåliga kapitel! Men ska bara skriva 20 på den här, så kommer det en tredje del som förhoppningsvis blir bättre! <3