fix me | h.s

six

Alisons perspektiv.

"Du anar inte, han förstörde hela kvällen." säger Lauren och gör ett äcklat ansiktsuttryck. Att lyssna på hennes hemska dejt kvällen innan är väldigt rogivande. "Man börjar inte prata om sina ex, det gör man bara inte." suckar hon och jag brister ut i skratt. Även hon börjar skratta och efter en stund när vi samlat oss tittar hon på mig med en blick som jag vet att den inte är bra, nu är hennes informationssamling igång igen.

"Så, nog om mig. Hur var din kväll med Harry?" frågar hon och flinar medan hon snurrar runt i stolen framför mitt skrivbord.

"Den var bra." svarar jag kort och försöker få bort fokusen på mig.

"Vadå bra?! Berätta!" säger hon och spänner blicken i mig. Jag skrattar igen och Lauren ler nöjt medan hon väntar på mitt svar.

"Du vet det blir väldigt mycket med alla hat kommentarer och sådant, så det är skönt att fokusera på annat. Vi lagade mat hemma hos honom och satt och prata i flera timmar." berättar jag och Lauren brister ut i skratt.

"Lagade mat?" skrattar hon och jag nickar.

"Ja, det var faktiskt kul." svarar jag och hon rycker på axlarna.

"Jaja, alla har vi olika syn på den delen." säger hon och inspekterar sina naglar. Jag skrattar igen och försöker få tillbaka fokusen på jobbet. Plötsligt surrar min mobil till och jag tar upp den ur min väska som står bredvid mig. Sms från Harry.

Har du några planer för ikväll? H

Jag ler och svarar snabbt.

Hmm, tror inte det. :) 

Jag lägger ner mobilen på skrivbordet och möter Laurens blick.

"Jag behöver inte ens fråga egentligen, det där leendet går tyvärr inte att ta miste på Ali, någon är käääär." flinar hon och betonar kär för att få extra effekt. Jag skakar generat på huvudet och känner värmen som kryper upp i ansiktet. Jag är inte kär, jag tycker bara om Harry. Som tusentals andra tjejer gör. Mobilen surrar till och jag tar snabbt upp den för att hinna före Lauren. Om jag känner henne rätt skulle hon lätt kunnat ta min mobil och svara själv, bara för att få ihop mig och Harry.

Kan jag hämta upp dig klockan sju? H

Jag ler ännu en gång och skakar svagt på huvudet åt hans töntiga H.

Låter bra. Vi ses.

Jag lägger ner mobilen igen och möter ännu en gång Laurens blick.

"Så, vart blir det någonstans? Fem stjärnigt eller McDonalds?" frågar hon. Jag tar snabbt upp ett sudd från skrivbordet och kastar det på henne.

"Lägg av!" klagar jag och hon skrattar högt.

"Vad? Det var en seriös fråga!" flinar hon och jag skakar besvärat på huvudet. Jag slänger snabbt en blick på klockan högst upp i hörnet på datorn och stänger sen ner locket. Klockan är fem, och jag har jobbat igen de få timmarna som jag gick tidigare från igår, både hemma och här.

"Om du ursäktar mig så ska jag hem, byta till ett par nya mjukisbyxor, kaaanske borsta igenom håret och sen ska Harry hem till mig så tar vi bussen till donken och käkar lite cheeseburgare." flinar jag och ännu en gång börjar Lauren och jag skratta.

"Men som svar på din fråga så hoppas jag inte på att det blir fem stjärnigt, om det ens blir middag. Det känns så konstigt att sitta där, det är inte riktigt min stil." ler jag och Lauren nickar medan vi går ut ur mitt kontor. Vi går in i hissen och fortsätter prata om Laurens hemska dejt.

"Ses imorgon!" ler jag och vinkar till Tanya som sitter i receptionen till den stora byggnaden. Londons gator är fulla med folk, så jag är glad över att min lägenhet inte är långt härifrån, så jag slipper de flesta bilköerna.

"Ring ikväll och berätta, jag vill veta allt." ler Lauren och ger mig en snabb kram innan jag hoppar in i min bil. Det är med en skräckblandad förtjusning som jag gör iordning mig innan Harry kommer. På ett sätt vill jag vara ute bland folk med honom men jag vet att allas dömande kommentarer tar på mig. Det var värst i början, efter några månader tar jag inte åt mig längre, försöker jag inbilla mig och det är faktiskt så. Jag behöver bara överleva det första. Precis när jag har pepptalk med mig själv ringer det på dörren så jag skyndar mig till hallen för att öppna. När jag möter Harrys varma leende slår det mig verkligen hur snygg han egentligen han är.

"Wow, du ser underbar ut." säger han och jag ler generat.

"Tack, du med." svarar jag och tar på mig min jacka. Snabbt rycker jag åt mig min lilla väska och låser dörren.

"Hur har din dag varit?" frågar han och jag ler åt hans omtanke.

"Bra, det är inte så stressigt på jobbet längre." svarar jag och han nickar förstående, om någons jobb är stressigt så är det väl hans. "Själv?"

"Bara bra." säger han och möter min blick med ett leende på läpparna.

"Så, vart är vi på väg?" frågar jag när han startat bilen. Nervöst tittar jag ner på mitt klädval, om jag jämför med Harrys kläder så matchar vi ganska bra.

"Jag har bokat ett bord på en restaurang, jag tror vi varit där en gång innan. Om jag minns rätt så gillade du det, så jag tog de säkra korten." ler han och jag nickar försiktigt som svar.

"Kommer du ihåg vår första dejt?" frågar han plötsligt. Såklart jag gör.

"Det känns som att det var flera år sen." suckar jag och han nickar medhållande. Ändå minns jag det som om att det var igår. Veckan i Nice var galen, jag fick reda på att jag var adopterad, och det var Harry själv som berättade det.

"Har du umgåtts med Jasmine och Daniel?" Harrys blick skiftar mellan vägen och mig.

"Ja, jag var hos de under jul och så har jag hjälpt till och ta hand om Lucas ibland." berättar jag och ler åt minnena som kommer upp. Att träffa min biologiska familj är bland det bästa jag gjort. Jag är så lik dem och vi kommer jätte bra överens.

"Jag är glad för din skull." ler han och precis när han sagt det parkerar han bilen.

"Jag tror det är ont om parkering, men det gör väl inget om vi går en liten bit?" frågar han. Jag vet att vi kommer stoppas av folk som vill ta kort, men det är Harrys liv och jag måste acceptera det. Det har alltid gått bra och kommer göra det nu med.

"Det blir perfekt." ler jag och hoppar ur bilen. För en gångs skull känns det normalt mellan mig och Harry. Vi kan vara som precis vilket annat par, vi behöver bara anpassa oss ibland, vilket inte är särskilt svårt. Det känns svårt att tänka så, men jag har vant mig. Det är såhär det är och jag börjar lära mig att gilla läget.