fix me | h.s

fourteen

Alisons perspektiv.

"Harry?" Jag knäpper loss mitt bälte och hoppar snabbt ur bilen. En bil bakom oss har stannat och paniken stiger för varje sekund som går. Fort sliter jag upp Harrys dörr och försöker lyfta bak hans kropp från airbagen.

"Harry?" Mitt hjärta rusar och jag gör allt för att själv behålla lugnet. Människorna i bilen bakom har hoppat ur och är på väg fram till oss. "Harry? Snälla titta på mig." ber jag desperat och tar hans huvud i mina händer. Han öppnar ögonen och jag andas lättat ut.

"Jag är okej." viskar han tyst och jag knäpper snabbt loss hans bälte som lämnat sår efter den plötsliga krocken rakt in i trädet. "Åh herre gud." säger jag tyst för mig själv när jag ser blodet från hans näsa som börjar rinna. Det var ingen mjuk smäll mot airbagen.

"Var är vi någonstans?" frågar jag och vänder mig om när paret från bilen bakom kommit fram.

"Vi fixar en ambulans." säger kvinnan lugnande till mig medan mannen plockar upp telefonen ur fickan. Jag vänder mig snabbt om till Harry igen och försöker torka bort blodet som rinner från hans näsa med min egen tröja. Motorhuven är ihop tryckt och det är ett rent under att vi över huvud taget lever. Jag söker efter ett ansiktsuttryck från Harry men han lutar sig sammanbitet mot ryggstödet utan att göra en enda min.

"Mår du bra?" frågar kvinnan och lägger en hand på min axel. Jag vänder mig om ännu en gång och nickar kort innan jag vänder min uppmärksamhet till Harry igen. Jag torkar bort mer blod som runnit ner och lägger min ena hand som jag inte använder ovanpå Harrys.

"Ali, är du okej?" frågar han och tittar på mig igen. Jag nickar sammanbitet medan jag försöker få bort blod från skadan säkerhetsbältet orsakade.

"Jag mår bra." försäkrar jag och kramar om hans hand. Jag följer hans blick som landar på min handled, där det är ett litet jack som blod sakta rinner ut från. Jag torkar snabbt bort det och tittar upp på Harry igen.

"Jag mår bra." säger jag igen eftersom jag inte ens själv märkte av det. Däremot har Harry inte bara fått näsblod och skrapsår, utan han har ont och jag önskar jag kunde hjälpa honom. Plötsligt kommer det en ambulans med blåljus och jag blir snabbt undan puttad utav ambulanspersonalen som hjälper Harry.

"Kom här." säger kvinnan som var i bilen bakom och drar undan mig så att jag inte står i vägen. Hon lägger en jacka över mina axlar och håller kvar armarna runt dem medan hon tålmodigt väntar tillsammans med mig.

"Var du också med i bilen?" frågar en man i ambulans kläder och jag nickar kort som svar till hans fråga.

"Vi vill att du följer med in till sjukhuset så vi kan gå igenom en vanlig rutinkontroll." säger han och ännu en gång nickar jag kort. Han leder bort mig till ambulansen men jag vänder mig fort om för att tacka paret.

"Tack!" säger jag och räcker tillbaka jackan till kvinnan. Jag önskar jag hade tid till att prata med dem men just nu kan jag inte det. De nickar kort som svar innan jag är tvungen att hoppa in i ambulansen. Allting gick så fort och det känns som om att jag är i någon slags panikbubbla där världen inte når in. Jag sätter mig på sätet som är till för medpassagerare och lutar mig framåt till Harry som ger ifrån sig ett smärtsamt ansiktsuttryck när han vrider på sig. Han räcker sig efter min hand och jag sträcker mig fram till honom för att nå.

"Kolla henne." säger han och nickar kort åt mig. "Hon är gravid." säger han och inte förens nu slår tanken mig att det inte bara Harry och mig som jag behöver oroa mig för. Även fast risken är väldigt liten att något kan ha hänt eftersom Harry tog den största smällen.

"Hon kommer att kontrolleras på sjukhuset, men jag tror inte hon har några större skador." säger mannen som tagit med mig till ambulansen. Han tvättar rent jacket på min hand och lindar in det i ett bandage medan jag fortfarande har min uppmärksamhet på Harry. Jag är överraskad att jag är så pass lugn som jag är. Jag har drömt mardrömmar om bilolyckan i flera år som hände när jag var liten och mina föräldrar gick bort, men det är inte själva bilolyckan som jag är rädd för längre, utan om någon skadas, om Harry skadas. Han andas djupt och jag biter mig hårt i läppen för att hålla inne tårarna. Att se personen som betyder mest för en vara med om en sådan här sak får en att verkligen tänka till. Tänk om vi inte hade varit så lyckligt lottade som vi var? Tänk om det var en fullkomligt förstörd Harry jag såg framför mig nu? Tänk om vi inte hade funnits längre? Tänk om det hade varit slutet? Plötsligt stannar ambulansen och Harrys bår körs iväg medan jag blir omhändertagen av kvinnan som var med i ambulansen.

"Nej, jag måste-.." Jag försöker få dem att låta mig följa med Harry men hon lägger en bestämd men vänlig hand på min rygg och tar in mig i ett rum.

"Vi ska bara kolla så att du mår bra." säger hon lugnt och jag suckar stort.

"Niall! Åh herre gud, tack och lov för att du svarade." suckar jag lättat. Varken Louis eller Liam har svarat hittills.

"Vad har hänt?"

"Harry och jag var med i en bilolycka och vi är på sjukhuset just nu." berättar jag snabbt.

"Vänta va? Hur är det med er?" frågar han oroligt.

"Det är bra med mig, men jag har inte fått veta något om Harry än. Han verkade inte må bra innan." säger jag kort. Jag kryper snart ur mitt eget skinn om jag inte får veta hur det är med honom.

"Jag är på väg." säger han och lägger på. Jag lägger mina händer och mobilen i knät medan jag trött lägger bak huvudet mot stolen. Den här kalla och tomma sjukhuskänslan får mig att vilja gråta ännu mer än vad jag redan vill. Harry hade så ont, jag såg det på honom även fast han försökte dölja det. Det var inga fel på mig, bara en aning stressad och panikslagen men det sitter bara i psyket på mig. Däremot behöver Harry gå igenom en fysisk smärta dessutom och jag önskar med hela mitt liv att de kunde bli klara och ge mig någon slags information.

"Alison!" Nialls rop får mig att vakna till från mina tankar. Jag reser mig snabbt upp och kolliderar in i en kram.

"Fyfan vad du skrämmer mig." suckar han. "Har du hört något än?" frågar han och jag skakar kort på huvudet mot hans axel. Några tårar sipprar ner längs mina kinder men jag torkar snabbt bort dem.

"Mår du bra?" frågar han och fångar upp min blick när vi släppt kramen. Jag nickar och vi sätter oss ner på stolarna jag nyss suttit på.

"Vet du var han är?" frågar han och jag pekar till rummet snett framför oss. Precis när han sagt det öppnas dörren och vi reser oss snabbt upp.

"Hur är det med honom?" frågar jag snabbt mannen som lämnat rummet.

"Vi kan tyvärr inte ge ut någon informat-.."

"Är ni seriösa? Jag var med i bilen, jag är hans flickvän, jag kan väl åtminstone få veta hur han mår?" avbryter jag irriterat och Niall lägger en hand på min axel för att jag ska lugna ner mig.

"Han mår bra, vi kommer till er strax om ni kan sitta ner och vänta en liten stund." säger han och går vidare. Jag slår mig suckandes ner på stolen igen och lutar mig trött mot Nialls axel.