fix me | h.s

eight

Alisons perspektiv.

Harry åkte till studion för en halvtimme sedan och jag ska inte åka och jobba förens om två timmar, så jag bestämmer mig för att ta äta frukost i lugn och ro och sedan ta en dusch. Ännu en gång somnade jag hos Harry, och den här gången i soffan. Jag förstår inte varför jag har blivit så trött. Det enda jag gör är att gäspar och sover. Jag reser mig upp från soffan, min aktuella sovplats, och känner hur allting blir helt svart och hur yr jag blir. Snabbt sätter jag mig ner igen och försöker få bort den äckliga yrseln. Jag antar att jag reste mig upp för snabbt så jag försöker igen och reser mig försiktigt utan att bli yr. Jag går mot köket och tittar i kylskåpet, men jag är fortfarande inte sugen på någonting. Så fort jag tänker på mat blir jag illamående. Istället tar jag ett glas vatten och sätter mig vid köksön och försöker få i mig någon slags vätska i alla fall. Ju mer vatten jag försöker få i mig ju mer illamående blir jag så efter en stund ger jag upp. Det går bara inte. Jag sitter kvar på min stol och försöker inbilla mig att jag egentligen inte mår illa, men det blir bara värre och värre för varje sekund som går. Tillslut känner jag att magen kommer vrida sig så jag springer in på toaletten och låter det komma upp. Trött sjunker jag ner på golvet igen och försöker komma tillbaka till verkligheten. Det känns som en äcklig befrielse när magen vänder ut och in på sig själv, tillslut blir man liksom i det stadiet när man vill få upp det. Jag kan inte åka till jobbet nu så jag tar upp min mobil från bakfickan och sjukanmäler mig. Sen slår jag in Laurens nummer och väntar otåligt medan signalerna går fram.

"Hallå?"

"Hej, jag kommer inte idag." suckar jag och lutar mig mot badrumsväggen.

"Va? Varför inte?" klagar hon besviket.

"Jag spydde." suckar jag igen.

"Usch, krya på dig!"

"Tack. Du vet jag har inte haft någon matlust alls de senaste veckorna och nu har jag börjat må illa, och när jag reste mig upp blev jag helt yr och jag har varit hur trött som helst. Jag har inte ens ansträngt mig överhuvudtaget, istället har jag typ mått bättre än vanligt och nu kom det här." berättar jag.

"Ehm, Alison?" Laurens frågande ton på rösten får mig att stanna upp. "Du berättade ju att du hade gått upp lite i vikt?" börjar hon och jag hmmar frågande. "Har du fått din mens?" frågar hon snabbt och allting bara stannar.

"Lauren?" Min röst kommer ut svag och rädd.

"Ja?" svarar hon lugnt och allting har kopplat nu.

"Jag tror jag är gravid" säger jag kort med blicken fäst på golvet några meter framför mig.

"Du måste inte vara det, men det lät precis så när mina vänner har blivit gravida. Vill du att jag kommer hem till dig?" Hon är så lugn på rösten, medan jag känner hur paniken kryper inom mig.

"Jag fattar inte hur jag inte kan ha tänkt på det!" säger jag panikslaget.

"Är Harry hemma?" frågar hon och paniken stiger lite till. Hur fan kommer han reagera?

"Nej, jag måste ringa honom. Jag ringer dig sen igen." säger jag snabbt och Lauren stoppar mig innan jag lägger på.

"Alison, andas! Du kommer att få panik om du inte lugnar ner dig, jag vet hur du fungerar nu och dina panikattacker kan komma när de vill. Ring mig om det är något." säger hon och jag nickar försiktigt. Hon vet hur jag funkar och just nu borde jag lyssna på henne.

"Tack." säger jag lättat och lägger på. Snabbt letar jag upp Harrys nummer och väntar otåligt på att han ska svara.

"Hej, är allt okej?" frågar han och jag känner hur paniken stiger lite till.

"Harry?"

"Ja?"

"Jag har inte fått min mens."

"Okej?" Han tror väl att jag är sjuk i huvudet, men snart kommer det koppla för honom också.

"Och jag har gått upp i vikt, och jag har mått illa ett tag." berättar jag sakta. Det blir helt tyst innan han börjar prata igen.

"Åh herre gud." säger han kort och jag nickar försiktigt samtidigt som jag hmmar ett svar.

"Är du hemma? Jag kommer hem nu." säger han och lägger på. Jag reser mig sakta upp från badrumsgolvet och går ut till soffan igen. Jag kryper upp i soffhörnet och hoppas innerst inne att Harry inte spårar, det är tillräckligt jobbigt för mig att inse att det kanske, möjligtvis, antagligen växer ett liv inuti min kropp. Samtidigt som det känns som en evighet sen känns det som att Harry precis hade lagt på när han kommer in genom dörren.

"Är du okej?" frågar han så fort han ser mig sitta uppkrupen i soffan. Jag nickar svagt och möter hans blick.

"Vad hände?" frågar han och sätter sig på soffan, fortfarande med skor på.

"Jag spydde och så ringde jag till Lauren och skulle bara berätta att jag inte kom till jobbet idag och så kopplade allt." säger jag och släpper benen som jag hållit nära min kropp. "Men jag vet fortfarande inte helt säkert, men jag ville bara att du skulle veta." lägger jag till och ännu en gång blir det en spänd tystnad. Inte pinsamt spänd, utan chockat spänd.

"Är det mitt barn?" frågar han och bryter tystnaden.

"Men vad tror du Harry?" suckar jag med en förtvivlad ton. "Såklart det är ditt barn i så fall."

"Men jag vet inte om du träffade någon annan innan vi träffades igen." säger han och jag skakar snabbt huvudet. Jag dejtade en kille några gånger några månader efter Harry och jag hade gjort slut, men det blev ingenting med honom för jag visste att jag fortfarande hade känslor för Harry. Ännu en gång blir det tyst, bara för att kunna på något sätt smälta det lite.

"Vad vill du göra? Om du nu är gravid alltså." frågar han. Jag rycker försiktigt på axlarna.

"Jag har ingen aning." svarar jag tyst. "Det kanske växer en människa i min kropp liksom. Tanken att ta bort det livet gör mig rädd." säger jag och möter Harrys blick. Han sätter sig bredvid mig och lägger en arm runt mina axlar. Försiktigt lutar jag huvudet mot hans axel och blundar hårt.

"Jag hjälper dig oavsett, det vet du. Men det är ditt beslut." säger han efter en stund. Jag nickar försiktigt och kan inte låta bli att se en bild framför mig när jag kommer hem från jobbet och möter Harry sovandes med en bebis på soffan. Jag trodde mitt liv hade förändrats när jag träffade Harry, men då kunde jag inte föreställa mig något sådant här.

"Jag ber Lauren köpa ett test." säger jag och tar upp min telefon. Jag har inte orken att gå och köpa ett och det skulle inte gått om Harry gick och köpte ett. Ärligt talat är jag rädd, detta är inte vad jag förväntade mig skulle hända med mitt liv just nu.

Kommer inte ha tid att lägga ut imorgon och eftersom jag redan var klar med kapitlet så blir det två kapitel i rad, hoppas inte det gör något. Hoppas alla har en bra dag. Rösta och kommentera! <3