Badboys isn't good

3

Utanför låg det ett tunt täcke av snö. Från himlen föll det små glimmande snöflingor och landande på marken. Äntligen lite snö tänkte jag. 

Jag gjorde mig redo inför skoldagen. Redo att behöva träffa alla människor jag tvingats träffa i så många år. Att behöva sätta på en mask och vara glad.

Jag smög ner för trappen. 

"Putte?" sa jag och snart kom han springande mot mig, viftande på svansen. 

Jag gav honom mat och fyllde på hans vatten innan vi begav oss ut på en promenad. Precis när jag stängde dörren hörde jag min kärra mors rytande röst slänga en spydig kommentar. Jag kunde nästan höra i huvudet vad hon sa. Det lät förmodligen något som " ungjävel " eller liknade. Men jag var van med att höra hur dålig jag var så jag la inte någon större tyngd på det.

Med Putte bestämt gåendes framför mig i kopplet började solens första solstrålar nå trädtopparna. Inga bilar passerade på den när liggande vägen, helt tyst. Det enda som hördes var våra knarrande steg i den ny ankomna snön.

När vi kommit tillbaka till huset som vi kallar hem så snubblade mamma runt i huset sökande efter något, sprit. Som varje morgon. Jag tittar inte ens åt hennes håll för att undvika hennes hatiska ord mot mig. 

Jag äter långsamt min frukost samtidigt som jag tittar på den stora klockan som hänger på väggen framför mig. Visarna tickar och snart var det dags att gå. 

Jag gick ut igenom dörren och andades in den nya luften. Lättad att slipa stanken av alkohol för ett tag.

På vägen till skolan mötte jag upp Whilma. Med glada steg kom hon gåendes mot mig. När vi kommit en bit så såg vi några killar från våran skola. Jag såg hur de stannade upp och började rulla snöbollar i händer och viskade och pekade på oss. Men innan de hann kasta så hade jag redan avfyrat ett skott. Jag såg snöbollen åka i slowmotion rakt i Jonas ansikte. Jag satte för mina händer för att täcka mitt chockade ansikte. Jag kollade på Whilma och hon var lika chockad som jag. Vi båda började skratta högt och rusade förbi killarna. Jag vinkade och log mot dem innan vi försvann bakom ett hörn.

När vi kommit fram till skolan träffade vi Moa och Whilma berättade vad som hänt. Moa kollade med stora ögon på mig.

"Du gjorde vad?" sa hon överraskat. Det förstod jag, eftersom jag egentligen är väldigt blyg.

Jag skrattar och ler sen stolt.

Moa ser ut som hon ska spricka och jag vet exakt varför. Hon hon har alltid haft det svårt att hålla hemligheter och idéer inne. Innan hon läckte ut nått och skämde ut mig så ändrade jag fort samtalsämne.

"Vill du hänga med oss ikväll?" sa jag fort och såg på Whilma. Hennes ögon bryn höjdes innan jag fortsatte. Jag böjde mig fram och viskade i hennes öra planen.

Hon nickade och svarade ett kort ja. Moa tog över samtalet och förklarade vidare. Jag kollade mig runt och min blick fastande på Jonas. Det var annorlunda den här gången var att han även kollade på mig. Han började le och kollade generat ner i baken. Jag gjorde samma sak. När jag reste min blick igen kollade Moa och Whilma på mig. 

"Vem kollar du på då?"

"ingen" försökte jag även fast dom redan visste vem det var.

"Kom-igen Irma" sa Whilma och greppade min arm lekfullt.

"Vi vet ju redan att du är dö kär i Jon..." Innan Moa hann avsluta meningen täckte jag hennes mun med min hand för att ingen annan skulle höra.

"schhhh" sa jag och kollade seriöst på dem båda.

Dom båda började skratta.

Irriterat vände jag mig om från dem och där stod Jonas igen. Ett stort leende vilande på hans läppar. Han vinkade dit mig. Jag blev chockad och kollade mig omkring, försäkrade mig om att det var mig han menade. Han nickade och jag började osäkert gå fram till honom.