Badboys isn't good

7

Bussen var full med alla sorters människor. Mest var det partysugna ungdomar som inte fixat skjuts, som vi.

Det var redan mörkt ute. Månens ljus reflekterades på snön. En efter en passerade en bilarna i motsatt riktning. Bussens brummande motor över tog alla andra ljud och trängde sig in i mina tankar.

Bling.

Bussen saktade ner, öppnande dörrarna och snart var vi ute. Kylan bet på benen. Dom kalla vindpustarna trängde sig in under huden. Jag andades ut och framför min mun formades ett rökmoln.

Snön knarrade under våra skor när vi gick. Gatlampornas gula sken lyste upp vår väg. Som tur så låg klubben inte för långt bort och vi var snart framme.

Nervositeten växte inom mig. Knuten i min mage var fortfarande kvar. Jag försökte tänka på annat och fokusera på mina vänner istället. Dem var så glada och jag ville verkligen inte förstora för dem. Jag vill dem bara väl.

Ibland oroar jag mig för mycket. Jag får extrem ångest och blir nervöst över exakt allt. Det har inte alltid varit så här. Det började för några år sedan.

Nu stod vi utan för klubben. En lång kö slingrade sig från ytterdörren. En stor muskulös man stod och kollade på allas id.

Vad gör vi nu?