Badboys isn't good

50

Jag slutade andas. Jag titta sakta upp och mötte mannens ansikte.
"Ja- ja- ehhh..." stammade jag fram.

Mannen flackade med blicken. Steg hördes runt om mig. Jag vände snabbt på huvudet och såg två andra sköterskor stå bredvid mig, beredd att angripa.

Jag tittade in i mannens ögon och undersökte noga hans blick.

"snälla"

Samma sekund nickade han och snart så grep två händer tag om mina armar. Jag sänkte blicken till golvet. Jag kämpade inte emot eftersom jag visste att jag inte hade haft en chans.

--

Nio dagar har redan gått sedan Louis blev tagen. Inte en enda sekund har gått utan att jag tänkt på honom. Jag har suttit i den här sängen allt för länge. All min energi går åt på att tänka på honom. Varje andetag, varje tår, allt. Jag har hört sjuksköterskornas dömande viskningar. Även känt deras brännande blickar så fort dom får syn på mig.

Polisen har försökt kontaktat mina föräldrar. Mamma har de inte fått tag i alls. Pappa svarade och innan polisen berättat vad som hänt så la han på. Jag klandra dom inte.

Det som gör mest ont är att inte veta. Jag vet inte någonting om var han är eller hur han mår. Polisen har inte gått ut med att dom fångat honom ännu. Jag ligger i den här sängen och väntar. Väntar på att få se honom. Att få veta hur han mår.
Tiden går så sakta. Jag ligger i denna säng, i ett vit och kalt rum. Persiennerna är igen dragna för fönstret. Inte ens en tävla pryder väggarna. Det är helt tyst. Allt som hörs är mina tunga andetag och pipande monitorer.

Polisen har försökt fått mig att berätta om allt som hänt, men jag vägrar.
Handtaget drogs ned och in kom det en läkare och en man och en kvinna i polisuniform.
Läkaren gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig.
Here we go again
Det var samma gamla veva. Dom frågade alla olika slags frågor. Idiotiska frågor som dom redan visste svaret till.
Den kvinnliga polisen satt i en stol bredvid min säng medan mannen stod vid slutet av min säng med armarna korsade över bröstet. Jag orkade inte ens kolla åt deras håll. Min blick var fast på en fläck i taket.

Vad gör han nu? Mår han bra? Vet han var jag är?

Mina tankar stördes av en fråga jag inte fått innan.
"Gjorde Louis dig illa?"
Jag fnös. Hur kunde hon ens fråga det?
"Han skulle aldrig göra det..." sa jag tyst och sänkte blicken till den kvinnliga polisen.
"Han skulle aldrig göra mig illa."
Kvinnan blev förvånad. Troligen för att jag inte sagt ett enda ord till någon på nio dagar.
Jag kollade ned på remmarna som var tajt runt mina handleder.

Kvinnan ställde sig upp.
"Gör dom ont?" Frågade hon och pekade med blicken på remmarna.
Jag nickade. Hon såg medlidande på mig. Hon tog ett steg närmare mig och knäppte sakta upp remmarna.
Ett litet leende kröktes på mina läppar. Jag kände på mina ömma handleder.
"...Louis räddade mig... mer än en gång"
Jag hörde hur pennan drogs över pappret i den manliga polisen hand.
"Han räddade mig från mitt liv hemma. Han räddade mig från ett övergrepp när vi först träffades. Han räddade mig när jag höll på drunkna. Han räddade mig från mannen som förgrep sig på mig. Han tog slag och knivsår för mig-"
Jag pausade. Utan att jag märkt det hade tårarna börjat rinna ner för mina kinder.
"- snälla... jag måste träffa honom"
När jag kollade tillbaka upp på kvinnan. Så såg jag att även hon grät.
—
Dagar blev till veckor, veckor blev till månader. Jag väntade varje dag att få höra om Louis. Jag satt bänkad framför alla nyhets sändningar och väntade på att de skulle prata om honom. Jag kunde inte tänka på något annat än honom. Jag hade blivit förflyttat från sjukhuset till ett bevakat boende. Jag hade tillgång till nästan allt förutom internet och en telefon.
Jag kastade upp och ned en boll och lyssande noga på nyheterna. Just när jag skulle fångat bollen satt jag mig upp omedvetet.
"Det har nu gått tre månader sen Louis Tomlinson greps och nu är datum för rättegång satt. En tre dagars lång rättegång med start onsdag den 20 april bestämmer hans straff."
Louis
En bild på han poppade upp skärmen. Jag hoppade upp ur soffan och sprang fram till teven. Förtvivlat satte jag händer på tvn. Jag föll ned på knä. Ett brustet hjärtas skrik ekade i rummet.
"Kom tillbaka till mig!" skrek jag mellan tårarna.
Personal kom rusandes in genom dörren och omringade mig.
Bilden försvann när någon stängde av tvn.
"...kom tillbaka till mig..." hulkade jag fram.

—

Jag räknade nu ned dagarna. Räknade ned dagarna tills jag ska få se honom igen. Mitt hjärta skriker efter honom, längtande till att få höra hans röst. Höra hans andetag.
Nu var det bara sju dagar kvar. Sju ynka dagar. Detta klara jag.

7
6
5
4
3
2
1

Det är idag det händer. Idag är dagen jag träffar honom igen. Tre månader har jag varit utan honom.
Jag stod vid en dörr med två vakter vid min sida. Nu var det enda som stod emellan oss en dörr. Några centimeter trä. Mitt hjärta bultade som aldrig förr. Det kändes som jag skulle sprängas.
Det var då dörren öppnades.
Jag höjde blicken och våra ögon möttes. Världen slutade snurra. Allt blev tyst.
Där satt han, min Louis.