Badboys isn't good

51

Där satt han, min Louis.
Jag slutade andas för en sekund. Mitt hjärta började äntligen slå rätt när jag såg honom, när jag fick vara i hans närhet. Lusten att hoppa i hans famn var stor.
Silvrig metal blänkte runt hans handleder i de dunkla ljuset, handbojor.
Mina ögon trevade mellan hans ögon och mun. Han krökte ett litet leende och satte sig tillrätta.
Jag slog mig ned vid bordet. Han var så nära nu, fast ändå så långt bort. Jag sökte hans ögon och där var de. Två blåa, djupa hav som jag sakta drunknade i.
Handbojorna rafsade högt när han la händerna på bordet. Jag greppade tag i hans händer och hela jag blev varm. En pirrande känsla åkte genom min kropp. Stötar färdades från mina fingertoppar när jag rörde hans hud, rakt in i hjärtat.
En vakt tog ett steg fram och stampade hårt i golvet.
"Ingen beröring, släpp varandra omedelbart."
Hans kalla tonläge skar i öronen, men jag lydde hans order.
Mina händer blev kalla igen och hela min kropp längtade efter honom, hans beröring.
"Jag-" jag pausade. Vad skulle jag egentligen säga? Jag hade inga ord kvar att säga. Alla ord jag velat säga under dessa månader bara flög ur mitt huvud.
"Du måste vittna mot mig."
Vad var de jag hörde?
"Jag vägrar"
Jag såg hans käkar spänna sig. Han särade lätt på läpparna och en nästintill ljudlös suck lämnade hans läppar.
"Du har inget val. Det kommer bli bättre för dig om du vittnar. Snälla Irma. Allt kommer ordna sig."
Tom, det var exakt det jag kände. Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag ville inte tro det. Hur kunde han säga detta?
"Inget kommer ordna sig! Om jag vittnar mot dig åker du dit! Fattar du inte det?" Jag lät ilskan ta över.
"Du kommer klara di-" jag avbröt honom.
"Väga inte säga det där. Du vet inte vad jag har gått igenom dem här månaderna! Jag kan inte leva utan dig..."
Hans ansiktsuttryck byttes från ilska efter att jag avbröt honom till bekymmerhet. Hans hjärna gick på högvarv och han tryckte nu ihop käkarna ännu hårdare.
Han lutade sig fram. Han visade med blicken att jag skulle göra det samma. Under bordet greppade han tag om mina händer. Värmen spred sig i hela kroppen igen.
"Du ska göra det. Du är stark, starkare än vad du tror. Och jag lovar dig en sak, vi kommer att ses igen."
Och med dem orden var våran stund över. Vakterna förde bort honom. Innan han försvann in bakom en dörr ropade han:
"Irma, jag älskar dig!"
Hans ord ekade i mitt huvud. Mitt hjärta värkte och jag ville spring till honom. Känna hans händer på mina höfter. Han som drar mig närmare och håller om mig hårt. Ha örat mot hans bröstkorg och höra hans hjärta slå.
"Jag älskar dig också..." kom ut som en viskning. Men de var försent, han var redan borta.

Han var nu borta, igen. Och ännu en gång kände jag mig tom. Tom på känslor och hopp. Hur skulle jag kunna genomföra detta?

Jag vankade fram och tillbaka i det lilla rum jag nu befann mig i. Känslorna och tankarna gick upp och ned som en bergodalbana. Om jag vittnar så åker han dit, men om jag inte gör de finns det en stor chans att han också åker dit. Jag ville inte tänka tanken på att leva ett liv utan honom. Mitt hjärta värkte och jag ville bara vara i hans närhet.
—
Nu hade de gått några dagar sen mitt möte med Louis. Min kropp begärde fortfarande honom. Jag dog sakta inombords. Men jag hade bestämt mig. Med Louis ord ekande i mitt huvud, lovande att allt skulle ordna sig. Hade jag bestämt mig för att vittna mot honom.

Jag hade skaffat en advokat som jag hade daglig kontakt med. Vi har börjat skriva ihop mitt vittnesmål men det tär på mig.
"Hallå Irma, hör du mig?"
Nick viftade händerna framför mitt ansikte och jag vaknade till.
"Förlåt mig" sa jag tyst och satt mig till rätta i den obekväma stolen. Nick greppade tag i pennan igen innan han började prata igen.
"Under den kvällen, hade ni druckit eller tagit någon annan substans?"
Jag tänkte tillbaka på den den kvällen då allt förnedrades.

Alkoholen brände i halsstrupen men jag brydde mig inte. Jag behövde all alkohol jag kunde få för att dämpa min oroskänsla. Jag tog och svepte nästa.

"Vi drack några drinkar ja, inget annat" sa jag utan att möta hans blick och pillade nervöst på duken som låg över bordet.

"Och det är du helt säker på? Skulle någon kunnat ha smugit ned något i din drink?"
Jag fnös. Som om det spelade någon roll.
"Irma det här är viktigt. Det hjälper oss att bygga upp ett starkt fall." Nick kollade mig djupt in i ögonen med medlidande.
"Jag har ingen aning om någon drogade min drink för jag var för upptagen med att bli överfallen av ett äckel. Så nej Nick, inget annat än några drinkar"
Jag flåsade ut dom sista orden. Ilskan bubblade inom mig. Men när jag kollade på Nick igen så såg han annorlunda ut. Han såg skrämd ut. Jag skämdes.
"Förlåt" sa jag och sänkte blicken igen.
—
Hela mitt vittnesmål var nu klart. Nick säger att mitt fall är så pass starkt att Louis och alla inblandade kan få väldigt långa straff. Jag kommer även få ut ett stort skadestånd för alla mina ärr på min kropp samt ersättning för kidnappningen.

Under hela processen av att bygga fallet så har jag gått igenom många hemska minnen som jag nästan hade förträngt. En dag blev jag fotat. De fotade varenda litet ärr jag fått. Bilderna ska visas upp i rätten. Jag har inte kunnat titta på fotografierna, för när jag ser alla ärr jag fått så gör de ont. De känns som knivblad sliter upp huden på nytt.
Tårarna har runnit ned för mina kinder mer gånger än jag kan räkna. Hjärtat har värkt.
Nick och jag har kommit väldigt nära. Jag hade inget annat val än att berätta varenda liten detalj som jag varit med om.
Jag har även varit i kontakt med en psykolog. Samantha som hon heter, hon tycker att jag gjort stora framgångar. I början så satt jag bara helt tyst. Jag visste inte vad jag skulle säga. Inte heller ville jag berätta hur jag kände för Louis. Jag var rädd hur Samantha skulle reagera. Men när jag var bekväm nog med henne kunde jag äntligen lätta på det som låg och värkte över hjärtat.
Orden bara gled över läpparna och jag kunde inte sluta prata tills jag hade berättat precis allt. Alla de starka känslorna, min barndom och uppväxt. Mina lungor andades ikapp. Jag sänkte blicken och kollade på mina händer. Nervöst klöste jag med tumnageln över de andra fingertopparna.
"Jag..." jag stannade upp. Vad skulle jag mer säga?
Som en gammal vana drog jag handen över kinden för att torka tårarna, men de var inte där. Chockad sänkte jag min torra hand och inspekterade den. Inga tårar som blänkte på min hud, som de brukade. Jag kunde inte slita blicken från min hand så jag satt bara där och stirrade.
Samantha harklade sig.
"Förlåt jag är bara i chock" sa jag slöt min hand till en näve och gömde undan den.
"Irma du behöver inte fortsätta be om ursäkt för allt. Du har gått igenom mycket och jag ser detta som ett stort genombrott"
Jag skrattade till. Hur kunde detta vara ett genombrott? Att jag nästan skriker ut min tragiska livshistoria inför min psykolog.
"Hur kändes det nu när du berättade allt?"
Jag tog in frågan hon just ställt. Vanligt vis brukar jag känna skam att berätta, en stor klump i magen med ångest. Men nu kändes jag mig lättare. Som att berätta var en frigivelse, snarare än en bestraffning.
"Jag känner mig lättad"
Samantha nickade instämmande och drog pennan över hennes anteckningsblock. Hon tittade upp.
"Och när du tittade ner på din hand, vad gjorde dig så chockad?"
Hon tog av sina smala boxiga glasögon och höll dom framför sig.
"Att min hand var torr. Jag förväntade mig tårar. Jag har inte kunnat prata om honom innan utan att helt bryta ihop."
Ett svagt litet leende kröktes på Samanthas rosa målade läppar.
Det var då även jag förstod. Det var verkligen ett genombrott.