Badboys isn't good

15

De vita lakanen prasslade tyst när jag rörde mig i sängen. Från fönsterna lös den varma morgonsolen in. Jag stängde mina ögon igen för att njuta av stunden, ensam.

Men plötslig hördes två högljudda knackningar och jag blev av med min frihet igen. Louis höll sitt ord och kom och hämtade mig. Han, jag och de män jag sett utanför mitt fönster dagen innan gick mot utgången. Fötterna kändes tunga när de lyftes från marken för att ta ett nytt steg.

De satte mig i en ny bil. En vanlig bil denna gång. Jag lämnades själv i baksätet. Bil dörren rycktes upp och in kastes två välbekanta tjejer. Jag slängde armarna runt de båda. Hjärtat kändes äntligen helt igen. De var nu båda här med mig igen.

Utanför fönstret for hus och bilar förbi och blandades ihop till en grå röra. Hjärtat slog och det ekade i mina öron. Louis satt i förarsätet och med jämna mellanrum så tittade han bak på mig i backspegeln. Varje gång våra ögon möttes tittade jag snabbt bort. Med Whilmas hand i min så lutade jag mig mot hennes axel och stängde mina ögon.

--

Bilen saktade ned och jag öppnade kvickt mina ögon för att se varför. Utanför fönstret såg jag solen spegla tillbaka på mig när den reflekteras på vattnet. Vattnet glittrade vackert. Vi var i en hamn. Rakt fram stod en färja. Bogvisiret stod vid öppet och en efter en körde bilarna framför oss in.

Jag tittade fram och tillbaka mellan Moa och Whilma, försökte läsa av deras ansiktsuttryck. Vi hade inte sagt ett enda ord sedan Louis och den blonda mannen klivit in i bilen med oss. Men vi behövde inte ord för att kommunicera med varandra. Vi alla tre tänkte samma tanke. Var i helvete tar dem oss?