Badboys isn't good

49

Dörren öppnades, Gud vad jag hatade den där dörren.

Ljuset från dörren bländade mig. Jag behövde kisa för att se vem som stod i dörr öppningen. Jag slutade att kisa och blundade istället. Ljuset som lyste igenom mina ögonlock försvann snart. Jag öppnade ögonen men såg ingen. Jag kollade sakta omkring mig. Jag kollade fundersamt på Louis. Han spärrade upp ögonen och försökte säga något men inga ord lämnade hans läppar. Jag kände två stora händer grepa tag om min hals. Händerna började kväva mig.
"Berätta var hon är" sa en mörk röst.
Jag försökte och försökte ta luft men mina luft vägar var igen täppta. Han började trycka hårdare.

Louis la på ett pokerface. Det började bli mörkt. Jag ville så gärna stänga ögonen och bara släppa taget om allt. Mem jag fortsatte att kämpa. Just när jag skulle slukas av mörkret så flög dörren upp.

"FBI! Put your hands so i see them!"

Mannen släppte taget om min hals och jag andades in den torra luften. Jag vände mig om och såg tre beväpnade polismän stå vid dörr öppningen. En polis sprang fram till mannen och drog ner hans händer och drog dom bak på hans rygg. Han satt handbojor runt hans handleder.

Jag var lättad, ännu ett helvete mindre. Men när jag tittade på Louis så såg jag bara skräck i hans ögon. Jag har aldrig sätt honom rädd förr. Han släppte inte en ända polis ur sikte.

Allt gick i slowmotion. Mannen som sprang emot mig hade 'FBI' skrivit på brösten. Han började fråga massa frågor men jag kunde inte svara på en ända. Det ända jag kunde tänka på var Louis, vad skulle hända med honom? Kommer han hamna i fängelset? Jag började mumla lite för högt.

"Louis?"

Jag var helt förvirrad. Två av poliserna skar loss Louis och drog bak hans händer på ryggen. Dom började föra bort honom. En tår ramlade ner på mina bara lår. När jag började fatta vad som hände så började jag slita. Jag slet för livet. Repen runt mina handleder började bli helt blodiga. Jag ville skrika men inget kom ut när jag öppnade min mun. Tårarna sprutade ut på det gråa betong golvet. Mannen blockade mitt synfält. Han försökte få ögonkontakt med mig men jag bara ruskade på huvudet så hårt jag kunde. Mannen skar lös mig och greppade tag om min ena arm. Jag försökte slita mig från hans grepp men då kom en annan man och greppade tag om min andra arm. Dom släpade ut mig ur byggnaden och innan dom satt mig i ambulansens så såg jag Louis. Våra ögon möttes en sista gång innan jag blev satt i ambulansen.

Jag vakande upp i ett sjukhusrum. Jag försökte röra mig men mina armar var fast klistrad. Jag kollade ner på mina armar och dom var fast bundna. Jag hade stora bandage på armarna.
Jag suckade av lättnad och blundade igen. Men lika snabbt som jag hade stängt mina ögonlock öppnade jag dom igen. Louis!
Louis var det enda jag kunde tänka på. Jag måste ta mig härifrån och hitta honom.
Men jag kan inte. Jag sitter fast här. Poliserna tog honom ifrån mig. Jag kommer aldrig få se honom igen.
Tårar började rinna ner för mina kinder. Jag satt verkligen tårarna i halsen. Jag hade svårt att andas. Jag hyperventilerade. En stor sten låg och vilade på min bröstkorg. Snabbare och snabbare gnydde jag. Tårarna gjorde min syn suddig men jag såg en gestalt komma närmare.
"Ta det lugnt gumman, in genom näsan..."
Jag drog ett djupt andetag och kände genast lättnad.
"...och ut genom munnen"
Luften lämnade min mun och jag kastade bort stenen från min bröstkorg.
Tårarna rann fortfarande men jag kunde andas, jag kunde känna luften lämna mina lungor men jag kunde nu känna dom ta in nya luft.
Tårarna började sakta torka och jag kunde snart se igen. En kvinna satt i fotändan på sängen och strök långsamt över mina bara ben. Rysningar spreds i hela kroppen och minnen efter Lucas poppade up i mitt huvud. Hur smutsig jag kände mig efter han tagit på mig, slagit mig och våldtagit mig.
Jag ruskade av mig känslan. Jag la all min kraft och energi på Louis.
"Sluta" sa jag så svagt så att det nästan inte hördes.
Kvinnan stannade upp och drog bort sina hand.
"Snälla släpp lös mig" Gnydde jag medan tårarna började rinna igen. Jag började ett skådespel.
"Jag klarar inte av att vara fast bunden mer..."
Kvinnan såg på mig. Tårar hade börjat bildas i hennes ögon.
"Vad har dom gjort mot dig" sa hon medan hon började släppa lös mig. Jag började böla mer och mer. Jag har alltid varit bra på skådespeleri.
Mina armar var lös. Jag suckade av lättnad och satt mig upp.
"Tack" sa jag och försökte le emot henne.
"...och förlåt" sa jag innan jag smällde till henne i nacken. Hon ramlade medvetslöst ner på golvet. Jag ställde mig ranglig upp. Jag väntade på att mina ben skulle hänga med. Jag gick fram till dörren och kikade ut igenom det cirkulära fönstret. Det var helt tomt i korridoren. Jag vred sakta ner handtaget och puttade upp dörren.
Jag började springa åt det högra hållet. Jag stannade snabbt upp. En hel korridor fylld med människor väntade där. Jag vände mig snabbt om för att springa tillbaka. En man stod framför mig.
"Och vart ska du?"