Badboys isn't good

48

Jag kunde inte höra något. Jag öppnade ögonen och såg helt suddigt. Louis satt fortfarande på stolen framför mig. Hans ögon var stängda och han rörde sig inte. Är han död? En stor klump formades i magen och det kändes om någon skulle ha lagt en stor tung sten på min bröstkorg. Jag började andas snabbare och snabbare. Mina lungor kunde inte ta in någon luft. Jag vred och vände mig så gott som det gick i stolen. Jag började få panik, jag försökte andas lugnt. Jag blundade och sa "andas Irma andas" och började andas lugnare.

Flashback
Jag hörde dörren öppnas. Jag hörde mamma prata och sen hörde jag en mörk röst. Mamma hade tagit hem ännu en kille från baren. Jag kunde höra hur de kysstes, Jag blev äcklad.
Jag skulle försöka dra här i från medan mamma skulle ha "roligt" om ni fattar. Jag drog på mig ett skor och började gå ner för trappen.
Mamma och gubben låg i soffan och kysstes. Jag tittade äcklat på dem. Jag smög så tyst jag bara kunde men självklart skulle trappen knarra. Mamma och gubben slutade kyssas och dom ställde sig båda hastigt upp.
"Jävla ung jävel" sa mamma och började gå emot mig. Hon stank alkohol och rök, usch. Jag drog på ett fake leende.
"Mamma... jag ska bara gå och handla lite dryck åt er" ljög jag.
Gubben började titta på mig som om jag var godis. Han började gå emot mig.
"Du ska stanna här!" Skrek hon på mig. Hon kom närmare. Hon höjde handen och slog mig hårt på kinden. Tårarna började bränna bakom ögonlocken men jag höll tillbaka dom för att visa att jag är stark. Mannen höjde då också handen och slog mig med knytnäven. Då föll tårarna. Jag lutade mig mot vägen och tog ett stort andetag.
Jag puttade bort gubben och mamma och sprang snabbt ut ur huset. Jag sprang så snabbt jag bara kunde.
Jag kom fram till parken. Jag satt mig under ett träd och grät ut.
Undra om mamma hade varit så här om pappa hade stannat, om hon inte drack och var en riktigt mamma. Jag älskar ju henne hon är ju min mamma men hon verkar tycka att det är jag som gjorde att pappa lämnade.
Jag slank fram min mobil ur jackfickan och låste upp den. Jag letade upp min pappas nummer. Jag har haft hans nummer ifall at nåt sånt här skulle hända. Jag har inte sett eller pratat med honom sen jag var 10.
Jag tryckte på skärmen och la mobilen emot örat. När den första signalen peep så blev jag riktigt nervös.
"Hej det är Peter"
Det var då mina tårar kom, det var första gången på sju år jag hörde min pappas röst.
"Hallå?"
Jag höll för min mun så han inte skulle höra när jag grät, men jag kunde inte låta bli att prata med honom.
"Pappa?" Sa jag och grät.
Det blev helt tyst.
"Irma?"
Jag började gråta ännu mer. Han visste att det var jag, han har inte glömt bort mig.
"Det är jag pappa"
"Peter vem pratar du med? Och varför gråter du?"
Det var då peep och han la på. Då var mitt hopp borta. Jag hoppades på att han skulle fråga vad som jade hänt och jag berättade allt sen så skulle han komma och hämta mig och sen så skulle jag bo hos han och bli lycklig.
End of Flashback

Jag tittade på Louis. Hans så vackra kropp var täckt med blod, tatueringarna syndes knappt. Jag började sjunga tyst för mig själv

"Feeling used

But I'm still missing you

And I can't see the end of this

Just wanna feel your kiss

Against my lips

And now all this time

Is passing by

But I still can't seem to tell you why

It hurts me every time I see you

Realize how much I need you..."

Jag slutade sjunga när jag såg Louis blåa ögon titta på mig. Mina kinder blev rosa och jag tittade bort. Han log ett svagt leende. Det där leendet tände ett ljus i mörkret, det gav mig hopp. Hopp att komma långt härifrån och... Just då öppnades den jävla dörren.