Adhelin

Kapitel 15

De hade gått i timmar utan att se skymten av en levande själ. De pratade inte med varandra

annat än när Adhelin försökte bestämma väg och Alfa med sin auktoritet inte lät henne få sin

vilja igenom.

"Om du vill överleva tar vi den väg jag bestämmer" sa han och så var saken utagerad för den

gången. Till slut hade de upprepat samma procedur så många gånger att Adhelin tröttnade och

Alfa fick bestämma vägen obehindrat. Hon noterade att han inte gottade sig åt denna seger.

Till synes verkade han oberörd av att ha vunnit en strid över henne.

"Är du trött, Adhelin?"

Hon ryckte till av förvåning över hans plötsliga initiativ till att bryta tystnaden med denna

omsorg. Hon skakade på huvudet.

"Jag kan gå flera timmar till", sa hon. Lögn. Han såg igenom henne och skakade på huvudet

medan han log lite vagt.

"Nej, vi stannar och sover några timmar. Gör du upp en eld så jagar jag."

"Tänker du skifta? Lämna mig ensam? Håller du dig i närheten?"

Alfa betraktade henne med huvudet på sned.

"Trodde du tyckte att du klarade dig bra på egen hand. Tänker du rymma eller är du rädd?"

Inget av alternativen skulle hon säga högt oavsett. Han väntade inte på svar. Log bara sitt

vaga leende.

"Du orkar inte ge dig av mer ikväll och elden är din bästa vän ensam i mörkret."

Med det lät han henne slippa välja något av svarsalternativen. Hon slapp avslöja huruvida hon

var en fegis den här gången eller den ständiga rymmaren.

Hans leende försvann medan han såg sig om.

"Vad sa jag om elden?"

Hon samlade på sig kvistar och när hon såg upp vid ett tillfälle hade han skiftat till vargform

och stod och kände av förnimmelser från området fullt fokuserad på att förbereda sig för jakt.

Efter ännu en stund hade hon fått fart på en brasa och han vände sig kort om mot henne. Hon

såg hans vargögon och behövde inte läsa tankar för att se blandningen av oro och varning i

hans blick. Stanna här nu tills jag är tillbaka med mat. Hon lutade sig tillbaka mot en stor

sten och plockade upp en lång pinne. Med den nådde hon att röra i elden medan hon kunde

slappna av.

Hon måste slumrat till. Hon spärrade upp ögonen och såg hur elden börjat falna. Hon matade

elden och fick fart på den igen. När hon åter lutade sig tillbaka mot stenen rasslade det till

bakom henne. Hon stod öga mot öga med den längsta orm hon någonsin kunde förställa sig.