Adhelin

Kapitel 6

Adhelin satt på en klippig strand nedanför en bergvägg. Några meter ovanför hennes huvud låg borggården. En bris svepte genom hennes hår. Stenen hon satt på var kall. Hon hade följt med på ledarens order. Hon väntade på att han skulle säga något, tala om för henne varför hon satt här och väntade. Var det här en utmaning? En lek? Handlade den om vem som kunde vara tyst längst? Ledaren plockade upp sten efter sten från marken. En efter en kastade han ut den i sjön. Adhelin följde stenarna med blicken, räknade deras studs.

En, två, tre, fyra, fem.

En två tre fyra fem sex.

En två tre fyra fem.

En två tre fyra fem sex sju.

"Ibland behöver man bara lite lugn och ro, eller hur?" sa han plötsligt och vände sig om mot henne. Det tycktes inte vara tysta leken trots allt. Hon ryckte på axlarna. Så räckte han henne en flat sten åt henne att kasta. Hon reste sig upp, tog den i sin hand, kände dess lena yta mot handflatan.

"Testa", sa han. Hon förstod inte avsikten med detta, men hon kastade den. Den gjorde inte en enda studs.

"Du ska snärta till med handleden. Bestämt", sa han och gick upp bakom henne. Hon stelnade till när hon kände hans hand om hennes handled. Han förde den i en rörelse.

"Det är ingen fara", viskade han lugnande och hennes kropp slutade streta emot. Hennes handled gjorde en snärt och stenen flög iväg. Det blev en studs.

"Du förstår", viskade han i hennes öra. "Om du bara gör som jag säger kan du klara av saker du inte trodde att du var kapabel till."

Han tog upp en ny sten och gav henne. Hon gjorde ett kast på egen hand och den gjorde en studs.

"Du är snabblärd", sa han. Hon öppnade munnen för att svara, men inget tal, inte ens ett litet ljud kom för hennes läppar. "Jag måste säga, Adhelin ... att jag hade fel."

Hon öppnade munnen igen, men han pressade ett pekfinger mot hennes läppar att hon skulle vara tyst. Sedan backade han och stirrade på henne uppifrån och ner.

"Du är snabblärd, starkare än jag trodde och ... jävligt sexig. Jag vill att du skiftar igen."

Hon skakade på huvudet. Han nickade uppfordrande. Adhelin sänkte blicken, tittade på sina bara fötter som stod i grynig sand.

"Du ska göra som jag säger. Lyssna på vågorna och ta några djupa andetag i samma takt."

Framför henne förvandlades ledaren från mänsklig form till varg utan ett ljud, utan en min.

Din tur. Fokusera på vågorna så blir det mer smärtfritt.

När hon såg att han tog några steg mot henne skälvde det till i kroppen och vargen i henne trängde sig fram ur hennes inre med ett högt vrål. Smärtan strålade genom märg och ben. Solen blev varmare och ljusare, havsstänket blev kallare. Vinden blev kyligare. Havsbruset ... Våg efter våg sköljde havet in mot land och vaggade henne till ro. Hennes tassar sjönk ner i sanden. Hans tysta röst genom länken trängde in i henne.

Bra. 

Hans beröm balsamerade henne och hon ruskade på sig. Hon ville inte fästa sig vid beröm från honom.

Lyssna på mig nu: nyckeln till allting är att inte haka upp sig på mångudens restriktioner.

Nu fick det räcka. Adhelin försökte skifta tillbaka, men hur hon än koncentrerade sig gick det inte. Det gjorde henne livrädd.

Släpp mig!

Det är inte jag.

Paniken växte i bröstet. Hon var fast i sin vargskepnad. Hon skulle aldrig komma ur den.

Hjälp mig, då!

Under en fruktansvärd, evig minut ryckte hennes kropp i spasmiska rörelser framför den stirrande ledaren. När den eviga minuten gått skiftade han tillbaka till två ben. Han vände sig mot havet, tittade ner bland de stora stenarna och plockade upp en macka-sten. Sedan kastade han den. Han tog upp en ny. Kastade. Hon följde hans rörelse, tittade på studsarna. Rätt som det var slutade hennes varg att kämpa emot och hon blev sakta mänsklig igen. Ledaren log roat mot henne.

"Sådärja."

"Jag tänker aldrig skifta igen. Har du nånsin varit med om det?"

"Att det låser sig?" Han skrattade. "Övning ger färdighet."

"Nu har jag övat så det räcker!"

Ledaren vände sig mot havet och stirrade mot horisonten några sekunder. Ignorerade han henne?

"Gå tillbaka till min mor så visar hon dig tillrätta."

"Vad menar du?"

"Jag menar att du slipper sova ute. Välkommen in till dina fäders bort."

Hon hade inte mycket relation till sina fäders borg annat än att hennes mor och moster kom därifrån. Det gjorde henne detsamma. Det var fiendens borg sen länge.

"Vem är din mor då?"

"Kvinnan som tvättade dina sår igår", svarade ledaren och fortsatte se ut över havet. "Gå nu", befallde han dovt.

"Men ..."

"Gå!" morrade han dovt och hon skyndade sig iväg. Halvvägs på stigen uppför berget vände hon sig om och såg att han förvandlat sig till varg igen. Hans varg stod lika stilla som klipporna.