Adhelin

Kapitel 11

Adhelin blinkade till. Ljuset bländade henne, stack i ögonen som blixtar. Huvudet sprängde. Halsen brände.

"Hon är vaken."

Hon försökte sätta sig upp, men någon höll henne tillbaka.

"Du behöver bara vila lite. Du slog i huvudet rejält." Hon kände igen rösten. Alfa.

Vatten.

Någon satte ett kärl framför hennes mun att dricka ur och hon tog flera klunkar.

"Är du hungrig?"

Jag skulle kunna äta en hel björn ...

Alfa skrattade.

"Det går att ordna. Jag har skickat iväg Levi på jakt."

Är du arg på mig?

"Nej, du kunde gott få sträcka på benen lite och tänka klart."

Är det så du ser det?

"Jadå, jag är inte arg."

Vad hände? Jag minns bara att jag trillade.

"Edla var inte den enda som kunde kasta skyddande cirklar omkring sig."

"Vem har kastat den?"

"Titta, nu låser det upp sig för dig."

Adhelin märkte knappt förrän nu att hon varit varg hela tiden de pratat hittills. Hennes människoform började komma tillbaka.

"Vem har kastat cirkeln?"

"Min mor."

"Kass cirkel. Den ska väl skydda, inte slå ihjäl en."

Alfa skrattade.

"Jag tycker den är rätt praktisk. Tack vare den la sig stenbumlingarna precis på gränsen och kunde inte falla in. Man kan inte klättra runt den. Man kommer varken in eller ut utan min tillåtelse."

"Så det är därför du inte hindrade mig från att gå? Du visste att jag inte skulle komma längre än så."

"Du gjorde ett bra försök."

Hon kunde inte ta till sig berömmet. Hon hade gått rakt i fällan. Hur kunde hon vara så dum? Adhelin drog ett djupt andetag, böjde lätt på nacken och kröp till korset.

"Alfa ..."

"Ja, Adhelin?" Han låtsades som om han inte redan visste vad hon tänkte.

"Jag ber om ditt tillstånd att klättra runt stenblocken."

Alfa skakade på huvudet.

"Du behöver vila. Levi är snart tillbaka med en ordentlig middag åt dig."

"Släpp iväg mig på ett uppdrag åtminstone. Bara jag får röra mig, komma iväg nånstans. Släpp iväg mig på jakt eller som sändebud till någon! Släpp iväg mig för att se hur det står till med världen därute. Det vill väl du också veta?"

Alfa tystnade ett par sekunder extra innan han harklade sig.

"Vi diskuterar det när du återhämtat dig."

"Jag läker snabbt."

Alfa drog på munnen.

"Det vet jag."