Adhelin

Kapitel 4

Adhelin slog upp ögonen. Hon reste sig långsamt upp och ruskade på sig. Hon kände sig lite omtöcknad, men annars som vanligt. Kroppen var tillbaka i sin mänskliga gestalt, men hon kände sig fortfarande som alltid kring tiden runt fullmåne som om hon fortfarande var mer varg än människa till sinnes.

Adhelin stod öga mot öga med fiendeklanens ledare. Han var också, liksom förut, i sin människoskepnad. Uppenbart opåverkad av nattens fullmåne.

Solens första strålar lyste i horisonten med ett brandgult sken. Näsan kände doften av saltstänk. Luften var inte för kall som när hon kommit. Hennes överhettade kroppstemperatur tog tacksamt emot den kyliga havsluften. Vågorna slog rytmiskt mot klipphällen nedanför borgen.

"God morgon", sa ledaren glädjelöst. Adhelin kände på sig vad som var i görningen och som på en given signal började de cirkla runt varandra. "Vi var tvungna att ge dig lite stormhatt. Du var starkare som varg än jag trodde att du skulle vara. Men du kan vara lugn. Det var ingen dödlig dos."

Adhelin morrade dovt, vilket i mänsklig gestalt lät som nån form av gurglande. Hon önskade att hon, hur smärtsamt det än var, kunde förvandla sig tillbaka till vargskepnad just nu, kasta sig över fiendeklanens ledare i ett enda språng och slita huvudet av honom. Men dels hade fullmånen passerat och den efterverkan hon brukade kunna använda för att vid behov skifta tillbaka trots att natten var över var inte tillräcklig. På grund av stormhatten. Hon såg hans rörelser. Han var smidig, han hade snabba reflexer, men han var för lättdistraherad. Han var väldigt upptagen av att lyssna på sin egen röst och det kunde vara hans svaghet.

"Hur gör ni?" frågade hon därför, för att vinna tid.

"För att inte skifta vid fullmåne?" Ledaren flinade hånfullt. "Med mycket vilja och övning kommer man långt. Det lär jag mina klanmedlemmar redan från födseln."

"Varför lär du dem det?"

Han gav ifrån sig en kort fnysning.

"För att vi till skillnad från er inte vill vara slavar under månguden."

Adhelin hajade till. Trodde han på allvar att någon ville tvingas till vargskepnad en gång i månaden? Det var ett nödvändigt ont. En förbannelse eller gåva, vad man än ville kalla det, men med vilje var det inte.

Hon låg plötsligt på rygg mot stenplanen, med ledarens händer om hennes strupe.

"Slav."

Hon vred på huvudet från sida till sida som om det skulle hjälpa henne loss. Hans kroppshydda var tyngre än den såg ut. Hennes kropp var mindre än hon kände sig inombords. Hans ögon borrade sig in i hennes och hon blundade, kände hur hans händer släppte. När hon väl rest sig upp var han åter flera meter bort. Hon hostade och harklade sig lite innan hon åter mötte hans blick. Hennes huvud böjde sig lätt utan att hon kunde styra det.

"Skiftar ni aldrig?" fick hon fram med svag ton.

"Jodå. Vi skiftar när vi vill. Det kan vara för att jaga, träna, försvara eller attackera."

De cirkulerade runt varandra igen. Nu upptäckte Adhelin att flera personer samlat sig i en klunga vid porten.

"Vi hade en vapenvila", sa hon.

"Mm, den är bruten."

"Varför? Efter så många år?"

Åter låg hon på marken med hans händer om strupen. Hon tog tillfället i akt och rev ledaren i ansiktet. Hennes vassa naglar lämnade efter sig röda strimmor. Ledaren drog upp läpparna och visade sina huggtänder i en aggressiv och samtidigt hånfullt förvriden grimas. Hon gjorde likadant tillbaka. Han släppte henne med ena handen och innan hon visste ordet av small det till i huvudet.

Adhelin tittade upp. Färger och skuggor dansade om vartannat framför hennes ansikte. Hon hade återigen ett järnhalsband och en kedja fäst till en påle i marken. Folk rörde sig runt omkring henne utan att lägga någon vikt vid henne. Det var som om hon inte fanns. Solen som nu stigit mycket högre stack henne i ögonen och fick tillsammans med rop, skratt och skrammel det att hugga till i huvudet som om hennes skalle skulle gå mitt itu.

Trots ljudkänsligheten och huvudvärken försökte hon tänka klart. Vad var det han sagt? Att han lärde ut hur man skiftade frivilligt? Han lärde ut hur man tvingade fram eller bort sin vargskepnad och höll förvandlingen i schack?

Motvilligt kände hon en nyfikenhet kring detta. En nyfikenhet hon hade svårt att erkänna för sig själv och hon skulle aldrig visa den för ledaren. Allt hon visste var att sedan hennes föräldrar Idun och Egil bildat Idun-klanen med Iduns syster Edla hade klanen skiftat. Alltid vid fullmåne. Enbart vid fullmåne. Och hon visste att Idun och Egil dräptes av fiendeklanen. Efter det hade Edla varit alfa. Hon hade utsett sin egen dotter till beta. När Edla dog tog Jorunn över och Adhelin blev beta. Inte lång tid hade sedan passerat innan lägret låg i spillror som ett minne blott.

Adhelin kände hur det brände i halsen och försökte lura sig själv att det var törst framför sorg. Om hon kunde lära sig att styra sitt skiftande som fiendeklanen gjorde skulle hon kunna vara sitt starkaste jag när hon ville. Då kunde hon fly härifrån och hitta en partner att bilda en ny klan med. Det fanns otaliga klaner där ute. Alla var inte utformade som en vargflock. Det spelade inte nån roll för henne. Hon hade en drift och en plikt. Om hon hittade nån som inte var "slav under månguden", var det bara positivt. Att tvingas skifta till varg en gång i månaden önskade hon inte sin värsta fiende. Allra minst sina avkomlingar. Att vara i vargformen var fantastiskt befriande, men det var själva skiftandet som var outhärdligt.

Adhelin kunde ta vem som helst så länge det var en pålitlig och lojal partner som kunde vara en bra far till hennes ungar och en rättvis och uthållig ledare. Den enda hon räknade bort var fiendeklanens ledare.

Kanske kunde hon här få lära sig att kontrollera sitt skiftande. Kanske ... om hon ens skulle överleva dagen.