Adhelin

Kapitel 10

Framför henne höjde sig ett par höga berg. Stigen gick i passagen mellan dem. På andra sidan skulle hon finna skog. I skogen eller i bergen kunde hon hitta skydd. En grotta eller en jordhåla. Hon kunde hitta mat. För henne dög vilket vilt djur som helst. Rådjur, hare, sork, älg. Skogen bjöd på många möjligheter. Måhända hade hon inte stor erfarenhet av att jaga till skogs, men hur svårt kunde det vara? Lite svårare ensam var det, men hon behövde inte ta sig an det största bytet. Ensam, utan vapen och i människoform var det de minsta bytena som gällde.

Där det fanns skydd och föda, där kunde det finnas klaner. Om det fanns överlevande ville hon hitta dem. Till dess var hon ensam. Fri från fiendeklanen. Fri att tänka vad hon ville, hon var fri att välja vad hon ville. Hon var fri att gå vart hon ville. Hon var fri.

Adhelin var skyldig Jorunn och sin utplånade klan att hon som enda överlevare av Idun-klanen faktiskt stod pall och överlevde även framöver. Det gällde att hålla sig borta från fiendeklanen och det gällde att överleva.

Tankarna på jakt fick hennes mage att börja kurra. Med sina bara händer och på två människofötter kunde hon inte döda ett skrämt byte på flykt. Väl i skogen kunde hon gillra fällor. Med bergspasset som höjde sig ovanför henne och framför henne var det ännu längre till skogen än hon trott. Halvt avsvimmad på vägen till borgen hade hon haft dålig uppfattning om avstånd och tidsåtgång. Hon såg inte skogen framför sig.

Skiftade hon till vargform skulle hon känna vittringen av skogen. Hon skulle få reda på distansen. Hon skulle komma längre snabbare. Hon skulle kunna jaga snabbare.

Skiftade hon till vargform skulle hon höra vad alfa tänkte om henne nu. Skulle han vara henne på spåren? Skulle han önska henne död eller släpa henne tillbaka? Skulle hon utmanas, straffas eller benådas?

Tekniskt sätt var hon under alfas styre. Det kunde hon inte förneka. Och rent tekniskt var det inget brott att jaga. Det luktade fortfarande fiendeklanens territorium. Så länge hon jagade på sin alfas jaktmarker gjorde hon inget övertramp hos nån annan flock och hon hade då fortfarande inte lämnat sin alfa. Än räknades hon inte på flykt. Det fanns ingen order som höll henne kvar i borgen.

Däremot var det ett brott att inte ta med sig bytet till sin flock. Det var ett brott att inte dela bytet, litet eller stort, om det kunde hålla sig färskt på vägen tillbaka eller om flocken hann ansluta sig innan köttet började förgås.

Adhelin hade inga tankar på att dela med sig av något byte till fiendeklanen. Uppfattade alfa hennes tankar? Visste han redan vilken svikare hon var?

Varför var hon tvungen att bry sig så mycket om vad alfa tyckte? Kunde hon inte bara sluta tänka och njuta av sin frihet?

Plötsligt låg hon på marken. Småsten. Hon kravlade sig upp, borstade av leriga händer från gruskorn och fortsatte. När hon väl såg upp skymdes sikten. Framför henne var vägen blockerad av stora stenbumlingar. Blockaden var högre än henne själv. När hon greppade en av stenarna vickade den oroväckande. Föll en sten kunde alla rasa över henne. På var sida om henne höjde sig bergväggar. Adhelin ryckte på axlarna. Det var bara att börja klättra runt.

I samma sekund som hon klättrade upp hördes ett lågt ylande. Hon ryckte till. Alfas ylande. Strax hörde hon det lite ljusare ylandet. Levi. De letade efter henne. Fötterna försökte hitta fäste i bergväggen, hittade en utbuktning, slant och letade efter första bästa sten. Stenen rullade.

Hon hann knappt reagera innan hon föll. Det svartnade för ögonen. Hjärtat dunkade. Andhämtningen blev tyngre. Sinnena skärptes. Håret växte ut. Naglarna växte ut. Hon skrek rakt ut av smärta. Skriket blev ett nytt ylande.

Hjälp mig.

Hon kunde inte röra sig. Hon kände inte längre smärta. Allt hon hörde var bultande hjärtan, flämtningar, tassar som sprang över stigen. Skall.

Vi är på väg.