Adhelin

Kapitel 14

Adhelin stod i sin vargform. Beta stod i sin människoform.

"Lugn ..." sa han.

Adhelin cirkulerade. Beta cirkulerade.

"Lugn", upprepade han. Men hur skulle hon kunna vara lugn? Hon morrade dovt till svar.

Det enda ni kan är att mörda andra människor. Offren blir inte ens begravda ordentligt.

Ett knarrande ljud hördes från ingången. Alfa stod i sin människoform och gav Beta en nick. Sedan förvandlades alfa till sin vargform. Beta förvandlade sig till sin vargform.

Lugna dig, Adhelin, morrade alfa. Adhelin morrade tillbaka.

Ni har väl mördat så många att ni inte vet själva vilka längre.

Det där du hittade är ingen jag har mördat.

Så varför ingen hederlig begravning? Halvt nedgrävt bakom en buske. Ska det vara värdigt?

Hur begravdes dina fosterföräldrar? Just det, åts upp av fåglar.

Det hanns inte. Fanns varken tid eller trygghet till det, högg Adhelin.

Det kanske det inte gjorde i det här fallet heller.

Resterna av min klan eldade ni upp. Ni väntade inte så jag kunde begrava dem.

Det fanns inte tid, svarade Alfa.

Adhelin småskrattade. I vargform lät det som en fnysning.

"Det gjorde det visst."

"Nej, i vår klan dör vi om vi är för länge i den värmen. Du har ju acklimatiserat dig sedan barnsben. Vi har inte vant oss som du."

"Det skulle ni tänkt på innan ni lämnade er borg och begav er ut i hettan."

"Sluta nu, Adhelin." Alfa morrade varnande. "Vad dödskallen beträffar: Detta är en gammal plats och vår klan har levt här i evigheter. Så länge vi gjort det har vi begravt våra döda på hederligt vis, även inkräktare och motståndare om möjligt. Därför vet jag att det inte fanns möjlighet att begrava den personen som innehade det kraniet. Troligt är att det är ett väldigt gammalt kranium som varken jag eller någon i klanen kan minnas att vi har med att göra. Sen varför vi inte gjort det fyndet du gjorde är en annan fråga. Vi kanske inte gömmer oss bakom buskar som du gör. Vi kanske har bättre saker för oss eller fäster oss inte lika mycket vid det förgångna. Det är dags att gå vidare, Adhelin."

Hon upptäckte att under tiden hon lyssnat på Alfas ord hade hon skiftat tillbaka till människoform. Alfa och Levi stod kvar i sina vargskepnader och hon blev sugen på en utmaning.

"Javisst, jag ska gå vidare", sa hon och det kittlade i henne av spänning. Långsamt vände hon ryggen mot dem och gick bort mot porten. Hon hörde ett vrål bakom sig. Alfa tog ett språng över henne och landade mellan henne och porten, vände sig och visade tänderna. Bakom sig kände hon Levi närma sig. Hon kände sig genast mycket liten och kröp ihop på stället. Så mycket för den utmaningen. Alfa skiftade till människoform och bröstade upp sig tills hon legat framför honom vad som kändes som en evighet innan han nickade med ett nådigt leende.

"Så där ja", sa han. "Du behöver inte ha så bråttom i väg. Hade du bara haft ett uns tålamod och inväntat mitt godkännande hade du snart fått veta att jag släpper i väg dig." Han och Levi kastade menande blickar mellan sig och Levi nickade. Alfa vände sig åter till Adhelin med en outgrundlig min. "Under mitt beskydd. Levi stannar här och håller ställningarna. Det är nog dags för oss att umgås lite på tu man hand en tid, Adhelin."