Adhelin

Kapitel 7

Den gamla kvinnan som skött hennes sår kom Adhelin till mötes på borggården med ett leende på läpparna. Adhelin besvarade inte leendet.

"Jag ska visa dig till ditt sovrum."

"Jag är inte trött."

"Nej, men du behöver nån bekväm plats att vila upp dig på."

Kvinnan tog tag i hennes arm för att leda henne. Adhelin började morra.

"Ta inte i mig."

"Det var väldigt vad du var fientlig."

"Vi är fiender. Hade du väntat dig något annat?"

Kvinnan suckade och skakade på huvudet.

"Vi tillhör samma flock nu. Det är det viktigaste."

"Vi tillhör inte samma flock!" morrade Adhelin och kvinnan la huvudet på sned. Bekymrat.

"Det vet du att vi gör. Du låter vår flocks alfa länka till dig. Du har börjat låta honom vägleda dig."

"Nej", väste Adhelin. Fast hon visste ju att det var sant. Den gamla kvinnan ryckte på axlarna.

"Ljug för dig själv bäst du vill, det går inget vidare."

Kvinnan började gå mot en port. Adhelin lät sig inte ledas. Hon måste veta.

"Var du med?"

Kvinnan vände sig om.

"Var jag med vaddå?"

"Var du med när fiendeklanen dödade mina föräldrar."

Kvinnan log blekt.

"Idun och Egil?" Kvinnan skakade på huvudet. "Jag var hemma och födde en alfas son."

"Är den som dödade mina föräldrar här, nu?"

"Kära vän, har du inte gått vidare i livet?"

"Jo, tack vare vapenvilan. Nu bestämde ni plötsligt för att bryta den, förstöra mitt läger, utrota min klan, mörda min sista levande släkting."

Kvinnan såg lite blek ut.

"Men ..." började kvinnan och stängde hastigt munnen. Sedan öppnade hon porten.

"Följ med mig nu så kan vi pratas vid mer därinne."

"Jag tänker inte gå in dit."

Adhelin tänkte inte erkänna det. Men hon var rädd. Att kliva in i borgen, fädernas borg, var det sista tecknet på att hon erkände sig villig att lära känna dem och göra sig hemmastadd där. Dessutom vore det att svika sin mor som en gång i tiden flytt därifrån och bildat sig en egen klan med ett annat upplägg.

Adhelin visste att hennes pappa varit son till en alfa. Egil hade varit förälskad i Idun, men inte fått para sig med henne. Idun hade varit inlåst och förtryckt för att göra det klart för Egil att det var en alldeles för svag hynda att para sig med. Trött på sin klan fick Egil ut sin Idun i smyg och de flydde iväg tillsammans där de kunde bygga upp en klan på andra villkor, en där honor ärvde alfa-titeln. Ett matriarkat.

De hittade Iduns mors klan där de rekryterade Edla och Edlas man och några fler kvinnor som Adhelin kom ihåg som Edlas bästa väninna, en syster till väninnan och deras män.

Adhelin hade bara varit något år när Edla var hemma för att föda Jorunn samtidigt som ett stort slag. Adhelin och alla barn stannade med henne. Resten gick ut i strid med fiendeklanen i det stora slaget. Fiendeklanen ville ha hem Egil. De vuxna i Adhelins klan dog alla i slaget. Det var inte meningen att fiendeklanen skulle döda Egil, men han dog när han försökte skydda sin Idun.