Adhelin

Kapitel 12

Nederlaget kändes tillfälligt lite mer uthärdligt när Levi dök upp vid hennes bädd med en tallrik björnkött.

"Det var en jäkla kamp", flinade Levi. "Han ville inte ge med sig och jag var nästan död när jag fick övertaget, kom åt hans strupe och allt blod sprutade över..."

"Visst", flinade Adhelin åt hans skröna. Det var den sämsta skröna hon hört.

"Skämt å sido", sa Levi. "Jag hoppas att det smakar. Hur känner du dig?"

Adhelin svarade inte. Hon var för upptagen med att sluka i sig allt köttet.

"Utsvulten, antar jag?" la han till.

"Mm."

Portionen var rejält tilltagen och ändå var den försvunnen innan hon visste ordet av.

"Tack för maten. Det var jättegott." Nu fanns det en chans. "Du, Levi?"

"Ja?"

"Kan du inte hjälpa mig? Jag vill bort härifrån."

"Du har inte så mycket erfarenhet av världen därute, eller hur?"

"Nej. Vi lämnade sällan vårt territorium eftersom ni var ett ständigt hot", sa Adhelin. Hade hon inte precis blivit bjuden på det kött hon önskat sig av beta som varit ute och jagat åt henne så hade hon lagt in mer fientlighet i rösten.

"Men ert territorium var å andra sidan ganska stort", sa Levi.

"Jag antar det. Men inte tillräckligt."

"Jag antar att det är rätt trist att bara vara här när man har mycket annat kvar att upptäcka", sa Levi.

Det och att hon inte tyckte om ...

"Precis", sa hon och avbröt sin egen tanke. "Han sa att vi kunde diskutera det när jag blivit bättre, men jag tvivlar på att han kommer göra det."

"Jag kan prata med honom om det kan finnas något lämpligt uppdrag åt dig."

"Tack." Hon kunde bokstavligen inte begära mer.

"Du vet att alfa bara vill skydda dig. Det finns faror därute du inte kan föreställa dig."

Fiendeklanen hade varit hennes enda fara. Vad kunde vara värre än att få hela sin klan utplånad?

"Må så vara", svarade hon. "Då får jag vill skaffa mig lite erfarenhet av de farorna."

Levi nickade allvarligt.

"Erfarenhet är en styrka."

."Alfa har naturligtvis en massa erfarenhet av världen, kan jag tro", sa Adhelin syrligt.

"Det har han. Det är därför han inte släpper iväg dig."

"Han vägrar släppa iväg mig för att det är sån han är."

Levi öppnade munnen och skakade på huvudet.

"Du har fel."

Vi får väl se, tänkte Adhelin och påminde sig själv igen om att vara försiktig med vad hon tänkte. Men Levi satt och tittade rakt ut i luften, försjunken i sina egna tankar.