Adhelin

Kapitel 8

Hon vaknade upp på en madrass med en filt över sig. Hon hade en stenvägg på sin ena sida. Höga snarkningar hördes från en säng på hennes andra sida. Huvudet värkte och kändes tungt och när hon kom ihåg stormen och försökte känna efter hur det låg till med den kunde hon det inte. Huvudet ville inte.

När hon reste sig blev det uppenbart vem som låg i sängen och snarkade. Det var alfa. På en madrass bortanför sängen, vid dörren, låg också någon och sov, men tyst. Fler fanns inte i rummet. Alfa hade alltså redan utsett en ny beta och de båda hade skyddande placeringar. Hon hade sovit skyddad av både alfa och beta.

Naturligtvis ansågs det vara en stor ära. Adhelin började känna känslan av att vara djupt hedrad och det ville hon inte känna. Därför tänkte hon ta sig ut. Ingen kunde hindra henne. Alfa snarkade som om ingenting i världen skrämde honom. Vilket han vidhållit igår att inget gjorde. Adhelin trodde inte på det, men det var lönlöst att försöka diskutera saken.

Tyst rundade hon sängens fotände. När hon passerade huvudänden av Betas madrass hoppade hon till. Ett av betas två ögon var öppet.

"Vart ska du ta vägen mitt i natten?"

Vart skulle hon ta vägen? Hon ville bara komma ut härifrån och se om hon kunde ta sig närmre utgången och få bättre känsla för hur det låg till med ovädret. Var ovädret över kanske hon kunde ta sig iväg. Komma bort härifrån. Se hur det stod till med världen.

"Jag ska bara kissa."

Beta öppnade det andra ögat och kom med ens på fötter.

"Jag hänger med."

"Jag klarar mig."

"Visst, men jag hänger ändå med."

Adhelin ryckte på axlarna och gick ut ur rummet med beta i hasorna. Adhelin tog sig genom matsalen och ända upp för trappan utan att beta sa någonting. Hon vred om dörrvredet. Dörren gick inte att rubba.

"Det verkar vara låst", sa Beta och flinade snett.

"Öppna."

"Stormen är inte över riktigt."

"Jag känner inte av den. Den måste vara över."

Beta flinade ännu bredare.

"Det blev visst lite mycket vin igår."

Adhelin hade en annan misstanke.

"Eller så hade nån preppat vinet med stormhatt."

"Skyll inte på nån stormhatt. Du drack för mycket vin. Helt vanligt vin utan nån stormhatt. Det är allt."

"Jag behöver i alla fall ut och kissa."

"Om du prompt måste ut när du uträttar dina behov får du allt hålla dig. Ingen får gå ut än."

Det slog henne att här fanns någon som skulle kunna styra på ett mycket bättre sätt än alfa. Adhelins drift väcktes plötsligt av det. Hon lyckades slå undan impulsen, men det krävdes enorm viljestyrka. Den här nya beta var fortfarande fiende.

"Det är inget fel på alfas sätt att styra", sa Beta och Adhelin ryckte till.

"Har jag sagt det, då?"

Beta la huvudet på sned och fortsatte flina.

"Ska vi gå tillbaka och somna om eller finns det nåt annat du har i kikaren?"

Adhelin blinkade.

"Låt bli!" fräste hon. Uppfattade han precis allt hon gick och funderade på? Hon ville inte vara med längre. Hon ville inte vara här. Hon ville ha sina tankar för sig själv! Hon tog tag i dörrvredet igen och drog i det.