Adhelin

Kapitel 3

Fastkedjad och ensam under fullmånen ... Aldrig hade det kunnat ske i hennes vildaste mardrömmar. Hon var Adhelin, dotter av Idun och Egil. Då skiftar man inte fastkedjad och ensam som ett offer. Inte på gårdsplanen till hennes förfäders borg.

Adhelin lät en tår rinna från ögonen, började snyfta för att sedan förhäxat stirra sig blint på månen och yla högt i skyn så det ekade bland bergen och överröstade vågorna på havet.

Smärtan var olidlig. Den kändes som om hon blev spetsad av tusen små svärd. Hennes sinnen förstärktes så hon såg längre, kände alla lukter som fanns. Mat, urin, svett, blod, andedräkter, havslukt. Ljuden blev skarpare. Skratten inifrån borgen skändade hennes öron. Skrapet av bestick mot tallrikar gick som ett isande skri igenom henne. Hon hörde allt som sades om hon lyckades koncentrera sig, men det var en konst att fokusera på en sak i taget under skifte. Hon uppfattade nåt om inte avundsjuk på det där odjuret och Tur man avlivat de flesta av kräken i tid och Hon borde ha bättre självkontroll och vill du ha mer lax? Och Om ni barn skiftar sliter jag er i stycken det vet ni.

Adhelin förstod inte. Skiftade de inte vid fullmåne? Lät de bli? Hur gick det till? Hon hade aldrig hört talas om det.

Hon gjorde vad hon kunde för att slita sig loss. Hennes mänskliga gestalt må vara försvagad, men kraften kom tillbaka vid skiftet. Kedjan rasslade och klirrade lika högt som klockan dånade där hemma när det brann nånstans.

Stolpen ryckte till en aning som om den höll på att ge upp. Med sina återvunna krafter gjorde den också det och släpade efter henne när hon tog ett språng mot porten. Något träffade henne i låret och hon föll ihop, gläfsande, flämtande och morrande och till sist gnyende. Stjärnor dansade för hennes ögon, suddigare och suddigare tills ett månlöst mörker skymde hennes blick.

Det sista hon skymtade var en pil inborrad i hennes päls.