Adhelin

Kapitel 2

Fiendelägret var en fästning som tornade upp sig vid en klippa. Adhelin som var van vid hetta frustade till av det kalla vinddraget från havet.

De hade vandrat flera timmar. Ändå var den här klanen den som var bosatt närmast Idun-klanen. Inte undra på att klanerna minskat i antal när fiendeklanen gick bärsärkagång. Adhelin hade säckat ihop flera gånger till alfaledarens irritation innan han ombad en av sina klanmedlemmar att bära henne. Nu hängde hon alltså över någons breda axlar och var från och till närapå avsvimmad.

Genom en passage i klippväggen gick de in på en innergård. Hon sattes ner i mitten vid en hög påle och här fäste alfaledaren kedjan. Karavanen skingrade sig och välkomnades hem av de yngsta, de äldsta och de svaga. Hon hörde glada tillrop och spring, men också någon som grät. Kanske för att någon gått förlorad i kampen mot hennes egen klan. Hon log för sig själv. Kampen hade inte varit helt och hållet förgäves.

"Ge hyndan nåt att dricka och behandla hennes sår", beordrade alfaledaren. Han satte sig ner på knä och tog tag i hennes haka, forcerade hennes ansikte så att hon tvingades se på honom. Adhelin morrade ilsket. Han skulle inte få ta i hennes ansikte utan vidare. Men hon var trött. Det lät halvhjärtat och alfaledaren log bara lite, visade sina tänder i ett överlägset flin.

Hennes kropp kröp ihop inför hans överlägsenhet och hon hörde sig själv gny.

Hon hatade sig själv för sin svaghet.

"Undrar du inte varför jag sparar dig?"

Adhelin svarade inte. Ledaren släppte hennes haka.

"Det förstår jag att du undrar. Titta bara på dig själv. Ynklig och patetisk. Svag. Inte konstigt eran alfa dog: Jorunn, dotter av Edla."

Hon ryckte till vid namnet och morrade igen.

"Våga inte säga hennes namn."

"Du kunde inte skydda henne. Du var en värdelös sekundant."

Ledaren småskrattade, la huvudet på sned.

"Hela din klan är utrotad. Vad skulle dina föregångare sagt om det?"

Ett raseri växte inom henne, kroppen skakade inte av rädsla utan av ilska. Hon kastade sig fram mot honom med ett vrål, men kedjan räckte inte till. Halsbandet tryckte mot struplocket och hon backade genast, hostande. Ledaren reste sig upp, tornade upp sig ovanför henne. Hon kröp ihop inför honom, åter gnyende.

"När du återhämtat dig vill jag slåss mot dig. Se vad du går för. Du förstår, här går vi efter styrka. Inte efter familj. Även om det ofta går hand i hand. Vi sysslar bara med nepotism om den är välförtjänt."

Hon visste det. Klanerna var uppbyggda på olika vis. Det ena sättet var inte bättre eller sämre än nåt annat.

"Så prinsessan", sa ledaren och såg sig om. En äldre kvinna närmade sig med en hink och rena handdukar. "Nu kommer nån och ska plåstra om dig. Jag hoppas att du uppför dig annars får jag veta det."

Han nickade mot kvinnan.

"Vi talas vid mer senare", sa han och stegade iväg.

Den äldre kvinnan såg inte in i hennes ansikte. Hon blötte resolut en handduk i hinken och förde den mot Adhelins ansikte som morrade. Adhelin visste att såret skulle tvättas, men hon vägrade bli vidrörd i ansiktet av en främling. Därför högg hon i luften och kvinnan drog tillbaka handen.

"Jag vill dig inte illa", sa hon förnärmat. "Jag försöker hjälpa dig."

Adhelin fnös och ville nästan skratta. Alla här ville henne illa. Hon var inte mer än ett krigsbyte från en klan som legat i fejd med varandra så länge någon av dem kunde minnas. Ingen här ville hjälpa henne.

"Min klan är utdöd. Det finns ingen levande själ som vill mig väl."

Kvinnan suckade.

"Lugna dig lite. Du behöver återhämta dig om du ska kunna slåss mot honom."

"Jag tänker inte slåss mot honom. Jag ska härifrån."

"Vart skulle du ta vägen?"

"Bilda en ny klan nånstans", svarade Adhelin utan att tänka sig för. Varför anförtrodde hon sina ambitioner till nån annan, till en främmande, till en fiende? Plötsligt märkte hon att kvinnan tvättade hennes ansikte utan att hon märkt det. Hon vred på huvudet. Kvinnan suckade.

"Det blir infekterat om du inte låter mig tvätta det."

Adhelin knep ihop ögonen och försökte stå ut med beröringen. Det blev lättare när kvinnan gick till att tvätta benet och armen. Kvinnan blev färdig och räckte henne en fickplunta. Adhelin sniffade i flasköppningen och fann att det luktade rent vatten, inget gift. Så hon förde pluntan till läpparna och drack upp allt.

"Du var törstig", sa kvinnan och Adhelin blängde på henne.

"Jag har inte druckit på flera timmar. Jag har färdats långt, skadad efter en lång strid. Klart att jag är törstig."

Kvinnan nickade tålmodigt och reste sig upp, plockade ihop sakerna och började gå. Hjärtat började bulta.

"Gå inte!" skrek hon. "Släpp loss mig! Lämna mig inte så här!"

Men kvinnan lämnade henne att sitta fastkedjad i pålen mitt på den innergård som nu var öde och Adhelin gav ifrån sig ett högt vrål.

Mörkret la sin svarta tyngd över henne. Men ett ljus trängde sig fram bakom de täckande molnen. En silvervit strimma letade sig igenom en glipa mellan dem och hon såg till sin förskräckelse vad hon glömt var att vänta ikväll.