Adhelin

Kapitel 9

Den första tanken hon hade när hon vaknade igen var att hon inte ville läsa någon annan människas tankar. Människan talade med ord och kroppsspråk för att det var vad hon hade att kommunicera med. Hon kan välja vad hon vill förmedla och kan uttrycka sina komplexa tankar för någon annan på ett mer lättbegripligt och konkret sätt. Vargar kommunicerade med kroppsspråk och läten. Varulvar kommunicerade genom länkning i sin vargskepnad för att kunna kommunicera i hemlighet inbördes i flocken, tex för att kunna samarbeta under jakt.

Detta var de idéer Idun-klanen haft och som Adhelin kunde stå för.

Eftersom Idun-klanen inte skiftat mer än en gång i månaden hade jakten ofta skett i människoform. De hade inte länkat till varandra i vargform i den omfattningen som hon gissade att fiendeklanen gjorde som skiftade lite när som helst.

Adhelin ville ha sina tankar för sig själv så ofta hon kunde. Hon var nu bestämd i sitt beslut att aldrig para sig med någon från fiendeklanen. Det fanns en grund för fiendeskapet, meningsskiljaktigheter som krockade för hårt. Fiendeskapet hade inte skapats ur tomma intet. Adhelin skulle ut och hitta en ny klan och de skulle bara skifta en gång i månaden.

Kanske någon extra gång vid behov. Det fanns faror därute. Det fanns ingen Edla som kunde sätta upp en magisk cirkel.

Ett kort skratt hördes från sängen och hon höll handen för munnen som om tankarna kommit därifrån. Hon insåg att hon precis talat emot sig själv och erkänt att det kunde vara bra att skifta vid fler tillfällen än under fullmåne. Hon måste passa sig. Hon var farligt nära att bli en hycklare. Lika bra att bestämma sig. Hennes avkomlingar skulle aldrig få skifta annat än vid fullmåne.

Men vem var hon att bestämma det? Skulle det vara upp till en alfa att styra någons fysiska form? Skulle alfan bestämma allt bara för att den kunde?

Alfa och Levi klev upp och lämnade rummet utan ett ord till henne. Vinet måste ha lämnat systemet. Tyngden i huvudet var borta. Hjärnan hade klarnat. Tyvärr var det för långt efter fullmånen för att Adhelin skulle känna från sovrummet hur det låg till med vädret.

Alfa och Levi var försvunna. Varken barn, kvinnor eller män syntes till i matsalen. Adhelin hittade in till en liten sovsal full med madrasser. Inte en varelse syntes till här heller. När hon stegat upp för den långa trappan var porten ut till innergården vidöppen.

Adhelin korsade innergården. Varenda sten låg på sin rätta plats. Vad som däremot fattades var järnpålen hon varit fastkedjad i. Det fanns bara ett hål kvar i marken efter den. Inte heller kedjan eller halsbandet syntes till.

Solen lyste och himlen var blå. På himlen cirkulerade några gråvita fåglar. För Adhelin var alla sjöfåglar namnlösa och okända. Över lag hade det varit brist på fågel på Idun-klanens marker. Få fåglar vågade röra sig i närheten av varulvar. Det fanns fall när de visade sig och det var när de var verkligt hungriga, när vindarna vände eller det äntligen låg regn i luften.

Jorunn hade begravt Edla med detsamma för att inte gamen skulle få vittring. Adhelin hade fått höra av Edla att gamen hade festat på slagfältet den dagen då Idun och Egil och deras medkämpar stupade. De hade inte funnits en möjlighet att begrava dem innan gamen kom för att ta för sig.

De gråvita sjöfåglarna var antagligen hungriga på fisk. Adhelin antog att fisken var riklig nära strandkanten nu när stormen dragit med sig havet. Adhelin sänkte blicken från himmelen och tittade ner mot stranden. I vattenbrynet simmade vargungar och mödrar höll ett vakande öga över dem. Längre ut simmade några större vargar, två stora hannar. En gigantisk hon nu kände väl igen som alfa. Den nästan lika stora vargen borde vara Levi.

Om stormen hade låtit fiendeklanens fästning vara orörd syntes konsekvenserna desto mer på stranden. Vattennivån hade stigit och slukat en stor del av strandremsan. Det som fanns kvar täcktes av tång, bråte och skräp som män och barnlösa kvinnor samlade ihop med krökta ryggar.

Sjöfåglarna gjorde några fåfänga försök att dyka ner mot vattnet, men blev bortjagade. Bättre tur hade de på land där de dristade sig att landa bland människoskepnaderna och nappa till sig vad skräp och tång de hann komma åt innan de jagades bort även därifrån.

Fiendeklanen hade med andra ord fullt upp med fiskfångst, att röja undan efter stormen och aktivera sig efter stillavarande. Tillfället hade äntligen kommit när hon kunde ge sig av.

Portvalvet blottade den stig som hon kommit hit på. Samma stig skulle hon nu ta därifrån. Hon vittrade frihet. Hon vittrade en framtid. Hon vittrade hopp.

Två barfotafötter tog sina första lättnadens steg genom valvet ut på stigen. De blev bruna av lera. De ömmade av småsten. Vad gjorde det?