Adhelin

Kapitel 13

Adhelin måste ha somnat för när hon vaknade igen hördes snarkningar från alfas säng och beta låg på sin madrass vid dörren. Den här gången var det ingne lögn att hon måste uträtta sina behov så hon tassade förbi. Återigen såg hon att Levis ena öga var öppet.

"Sover du aldrig?" viskade hon.

"Inte som du klampar omkring."

"Jag klampar inte. Jag smyger för att inte väcka er."

"Du lyckas inte." Levi hoppade upp. "Jag hänger på."

"Levi, jag ljuger inte, jag ska bara ..."

"Jag vet, men jag hänger på."

Skulle det alltid vara såhär? Kunde man inte gå nånstans själv?

"Alfas order", viskade Levi. "Det är för din egen skull."

De kom ut i matsalen och Adhelin stannade upp.

"Jag kommer inte att rymma igen. Jag har precis återhämtat mig. Har du pratat med alfa om uppdrag?"

"Vi har diskuterat saken."

"Så?"

"Alfa kommer tala med dig i morgon."

"Han kommer bara säga nej."

"Om du vet det, varför frågar du då?"

Adhelin gick uppför trapporna med Levi i hälarna.

"Ska du titta på när jag kissar också."

"Nu är du orättvis. Jag gör bara vad alfa säger för att skydda dig."

"Han bryr sig bara om sitt ego."

Levi morrade.

"Tala aldrig så om honom."

"Vad är det värsta som kan hända här utanför? Det finns ju en magisk ring som skyddar oss alla."

"Jag håller mig bara till protokollet."

Adhelin suckade. En flock var ingenting utan regler.

"Tänk om vi kunde springa iväg nu, Levi. Och jaga tillsammans i natten. Vill du inte kunna göra det? Jag har inte jagat på evigheter."

"Är du hungrig igen?"

Adhelin ryckte på axlarna.

"Kanske det."

Hon tryckte upp dörren, men den var låst.

"Här har du nyckeln", sa Levi och kastade en knippa till henne som hon fångade.

"Är han rädd att hans flock ska lämna honom?"

"Adhelin, var försiktig med vad du säger."

"Och tänker ..." muttrade hon.

Hon fick upp dörren och kastade tillbaka knippan till Levi.

"Jag klarar mig."

Trots hennes försäkran följde Levi efter henne, men väl över tröskeln stannade han upp och vände sig åt ett annat håll. Hon gick bort till några buskar och hukade sig bakom dem.

"Jag lever fortfarande!" ropade hon strax därpå. Det var då hon såg nåt på marken bredvid henne. Nånting ljusgrått, slätt och hårt. Hon började gräva. Lyfte upp det. Ett skärande skri lämnade hennes strupe och hon kastade undan det.

En dödskalle.