Adhelin

Kapitel 5

Över stenplanen framför henne växte en skugga fram och hon såg upp. En gråbrun vargskepnad, större än någon av de få hannarna i hennes egen flock hade varit. Hon svalde och försökte tränga undan minnena av dem. De var döda och sorg hjälpte föga just nu.

Det fanns inget tvivel om att den här vargskepnaden var fiendeklanens ledare och ingen annan.

Fram med den.

Hon ryckte till. Han länkade. Han hade henne i sitt våld. Hon drog sig bakåt, tittade bort. Det hjälpte inte.

Fram med den.

Jag vill inte.

Jag vet att du vill.

Nej.

Ledaren morrade dovt.

Underkasta dig.

Sin människogestalt till trots fick hon fram något som kunde liknas vid ett skall och hon blev rädd för det, för sitt eget skall. Det visade att han var starkare än henne och hon hade inte mycket som höll henne kvar. Hon var i hans våld och det betydde att hon inte längre tillhörde sin förintade flock. Hon tänkte inte underkasta sig honom. Han hade dräpt hennes föräldrar. Han hade utplånat hennes flock.

Du vill lära dig att kontrollera dig. Då måste du lära dig hur du ska släppa fram din varg när det inte är fullmåne.

Hon lyssnade spänt på hans ord, om än motvilligt. Hon var tvungen att lyssna.

Jag tänker inte gå med i din flock.

Vad är alternativen? Jag kan döda dig på fläcken. Du är fortfarande försvagad. Du kan också springa iväg med svansen mellan benen och irra runt utan flock. Du klarar dig inte länge därute på egen hand. Du behöver en flock.

Varför skulle du vilja hjälpa mig? Varför skulle du vilja ha mig i din flock?

För att jag vill se din fulla potential. Jag vill bedöma din styrka när du är återställd. Natten gav mig bara ett smakprov. Jag vill också se hur stark du är när det inte är månguden som förvandlar dig. Ta fram den, Adhelin. Ta fram vargen.

Agnes såg ner på sina händer. Naglarna började växa desto längre. Hår växte fram på handlovarna. Sinnena skärptes.

Hon gläfste till och gnydde. Det var inte meningen att det skulle gå till så här. Det var inte meningen att någon skulle kunna befalla henne att förvandla sig när solen stod så högt på himlen.

Sluta. Hon bad honom så innerligt hon förmådde.

Det är inte jag som förvandlar dig. Det är du som förvandlar dig. Bara du kan sluta.

Men det kunde hon inte. Ryggkotorna knakade när ryggraden formade om sig. Det gjorde ont i ryggslutet när svanskotan växte ut. Runtomkring hade alla de förbipasserande stannat upp i sina bestyr för att titta. Hon hörde deras hjärtan bulta. Deras flämtande andetag.

Hon morrade åt dem. Då låg hon plötsligt ner på rygg på marken med ledarens käftar mot strupen. Med en stor kraftansträngning höll hon honom på benlängds avstånd och knuffade bort honom, smidigt och lätt.

Jag är Adhelin av Idun-klanen och om du så mycket som biter mig ...

Idun-klanen existerar inte längre.

Adhelin gav ifrån sig ett högt skall och kastade sig över sin fiende. I ett högt språng slog hon omkull honom med sin kropp och högg mot hans strupe. Men hon kom inte åt. Hon for iväg flera meter och landade intill pålen, kedjan och halsbandet.

Det var då hon verkligen insåg det. Hon hade av fri vilja förvandlat sig utan fullmånens hjälp för att kunna mäta sig med fiendens ledare och i förvandlingen hade halsbandet de tvingat på henne gått sönder.

Långsamt, långsamt kände hon hur hon återgick till mänsklig gestalt med ledarens vargskepnad som betraktade henne intresserat med huvudet på sned.

När hon själv satt ner utmattad på marken bevittnade hon ledarens tillbakaskiftning. Strax stod han framför henne, inte alls uttröttad, bara flinandes.

"Jag vill inte att du springer din väg utan en flock. Jag vill att du stannar här och antar mina utmaningar. Det blir mycket roligare för oss båda."

Det enda hon ville var att springa sin väg. Det enda hon kunde var att stanna. Hon var bunden till honom och det enda sättet att bli fri var att anta hans utmaningar och vinna över honom. Förresten hade ledaren rätt. Därute skulle hon dö ensam.