Jag satt i kyrkan idag, jag är inte troende men jag älskar att vara omkring människor som är troende.
Dem har någonting som inte jag har. Det är som dem funnit en anledning till att fortsätta.
Jag söker efter den anledningen. Därför sitter jag här nu. I hopp att gud, Jesus eller vem som känner sig manad att ge mig ett tecken. Ett tecken som visar att dem är där.
Där för mig, där för vår jord, där för oss.
Jag väntar på en hand, en hand som inte syns men som känns. Viskningar som viskar det som jag behöver få höra.
Jag ber till dem högre makterna att ge mig ett tecken på deras existens. Få vasen att ramla i golvet, få bibeln att byta blad, vad som helst. Jag kan nöja mig med en vindpust i ett alltför stilla väder.
Vad som helst för att ge mig en anledning till att fortsätta.
YOU ARE READING
En naken livshistoria
PoetryPoesin om mig. En alldeles för romantiserad sanning. Kanske lite för naket, men det är okej. Poesi som jag skrivit sen jag var 18 år gammal. Många som är förenklade. Följ med på min process till att få bli kallad poet någon dag...