Vi satt på ett litet träbord en halv meter från varandra. Perfekt avstånd för att fortfarande kunna nå varandra, ta på varandra.
Champagneglaset som skakade av nervositet, fyllnaden är hjälpmedlet. Vi var tvungna.
Skratt runt om hela lokalen, tallrikar med olika fisksorter, säsongsgrönsaker och mustiga såser sattes ner runtomkring oss. Snart är det vår tur.
Så mycket jag vill säga. Så mycket jag vill göra. Ta på dig, känna din värme. Ta på det som du tycker är fult, men det som jag tycker är så fint.
Känslomässiga, påtagliga samtal. Tårar som vågade titta fram. Du var bekväm här. Med mig.
Samtal som vågade, äntligen ta plats hos oss. Frågor som vågades fråga. Frågor som äntligen fick ett svar.
Ord som såra. Satte avtryck, men det är okej för det är sant, det är dina känslor, dem är fina.
YOU ARE READING
En naken livshistoria
PoetryPoesin om mig. En alldeles för romantiserad sanning. Kanske lite för naket, men det är okej. Poesi som jag skrivit sen jag var 18 år gammal. Många som är förenklade. Följ med på min process till att få bli kallad poet någon dag...
