En naken livshistoria

Att få bli främmande

Det är någonting väldigt omänskligt och psykedeliskt i att känna en människa i många år och sen bli främmande för varandra. Det är någonting som är svårt att definiera. Det är som att man vaknar upp från en feberdröm. Allt som har funnits, finns inte längre. Var det en dröm? En inbillning? En trip på psykedeliska droger? Att kunna dö för en person, kunna lida, känna smärta för en person som kommer bli främmande. Kanske är en person är inte så viktig för en om den en dag kan bli främmande för en. Att vilja vara nära en person men sen aldrig vilja se en person. Det är någonting väldigt hårt i det. Någonting som inte går att definiera, beskriva. Eller är det de mest mänskliga som finns? Att någonstans ge och ta från en person, lära sig, växa och sen växa isär. Vem har vuxit mest? Eller är det åt olika håll? Olika riktningar? Eller var någon snabbare? Att man träffar personer, ger dem en gåva, en viktig kunskap, ledtrådar till livet för att sedan skaka händer och tacka för tiden, kunskapen. Det finns någonstans en fin mening med att bli främmande. Men det ska alltid vara värt det. Kunskapen, ledtrådarna ska vara värt bördan och lyckan från relationen, historien. Var lyckan större än bördan? Var ledtrådarna, kunskapen värt det? Lärde du dig mer än vad som togs? Då är det någonting fint, då var det värt det. Då är det värt att bli främmande för varandra, då blir det mänskligt.