Jag är helt ensam. I min helt egna lägenhet. Jag sitter på min balkong på mina gröna stålstolar som jag har fått av min mamma. Jag ser par hålla i handen nedanför mig. Jag håller min egna hand nu. Jag vandrar ensam. Jag ser in i min lägenhet där allt är mitt. Mina tavlor som smyckar väggarna, min kalla lädersoffa och min stora gräddvita matta. Jag gråter lite. Inte för att du inte är här utan för att jag är ensam. Jag gråter ensam, jag tycker om det. Det är ett tomrum men det är inte du som saknas. Jag vet inte vad som saknas. Kanske är det min trygghet. Min trygghet i att infinna mig i min egna ensamhet. I en ensamhet som är till för att vara ensam. I en ensamhet som är så påtaglig. Där min egna röst ekar. Där jag måste besvara mina egna frågor. Där jag måste krama om mig själv när jag gråter. Där jag måste värma mig själv.
Jag är rädd att fastna i min egna ensamhet.
YOU ARE READING
En naken livshistoria
PoetryPoesin om mig. En alldeles för romantiserad sanning. Kanske lite för naket, men det är okej. Poesi som jag skrivit sen jag var 18 år gammal. Många som är förenklade. Följ med på min process till att få bli kallad poet någon dag...
