En naken livshistoria

Slagfält

Döda eller bli dödad?

Bli sårad eller såras?

Jag vandrar genom dina skuggor. Din kropp är så kall. Jag är längre inte din kamin, du värmer dig inte hos mig, Din hand mot min hud är en vana, utan lust, utan begär. Din kåthet har blivit något fult, främmande. Våra kroppar som möts på sena kvällar omsluter inte varandra. Vi delar inte varandras saliv givmilt.

Jag vandrar genom dina skuggor, i mina och i våra. Jag vill gå in i dem, bli ett med dem, jag avundas. I svaga stunder söker jag mig efter dig, min hand söker efter din, Och du är inte där, och det är helt okej. Jag behöver längre inte vara orolig. Orolig för att inte få bli mött. Att bli famnad i en famn som suktar efter någon annan. Jag behöver längre inte oroa mig för alldeles för korta, oengagerade svar. Jag behöver inte längre oroa mig för känna din likgiltiga hand som smeker min alldeles för orörda hud utan känsla..

Att älska är att riskera. Det är en risk som ska rivaliseras emot tillsammans. Du och jag, tillsammans, Du och jag. Men, svärden tog tyngd på min rygg, mina armar skakar av saknaden av kraft, ork. Vår sköld ligger på slagfältet, övergiven. För jag är för trött. Jag är kraftlös. Från att stridit ensam. Kämpa ensam, för oss. Att strida för två. Så jag väljer att bli sårad, att dö. För min kraft har lämnat min kropp. Min rygg orkar längre inte bära. Utan vår sköld kan jag längre inte skydda. Det finns längre inte någon annan väg.. För du, ja du gav upp för längesen. Jag kan inte stå emot ensam. Min kropp är för skör. Jag har för många oläkta sår som måste plåstras om. Jag kommer förblöda här ute. Efter stridit ensam, blött ensam, stridit mot dina begär, inte mina. Jag måste få plåstras om nu. Jag måste släppa svärdet. Jag svajar den vita barmhärtiga, förlåtande flaggan, en trasig fana fläckad av blod. Blod som spillts i förgäves. Jag blöder, svettas och strider i hopp om en skugga som inte längre finns. För du är längre inte bakom mig, på min sida, du är borta.

Här ute kommer jag förblöda. Här ute kommer jag att dö. För jag riskerade alldeles för mycket, för alldeles för lite.