Vi två

Du är dig lik pt.1

Hon ser ju bara bakhuvudet. Hur kan hon känna igen det så himla mycket? Varför kan hon inte släppa blicken ifrån det där jävla huvudet? "Hallå, Alex?" Hör hon och avbryts från sin egna lilla värld. Hon vänder huvudet mot sina vänner igen. "Vad stirrar du på?" Säger en av tjejerna och skrattar. Alex skakar på huvudet "Nej inget speciellt, jag ska bara smita på toa en snabbis". Hon ställer sig upp och går iväg mot toaletterna. På vägen smiter hon förbi bordet som hon haft span på hela kvällen. Men såklart var personen som hon var intresserad utav, inte där just då. Med en liten lätt suck går hon in på toaletterna.

Alex står och tvättar händerna när hon hör dörren öppnas bakom dig. Hon kollar upp i spegeln och möts utav ett allt för bekant ansikte. Hennes hjärta slår över ett slag och hon glömmer nästan bort att andas. Han ser precis lika chockad ut. "Hej" säger han efter ett tag försiktigt. Alex sväljer hårt och kollar på honom igenom spegeln "Hej". Han går fram ett steg "Det var längesen" säger han. Hon tar ett djupt andetag "Vad- vad gör du här Josef?".
Han biter sig i kinden och flinar lite smått av att få höra hennes röst igen. Höra henne säga hans namn. "Är ute med några polare, själv då?" Säger han och kollar på hennes kropp. Hennes helt perfekta kropp som han saknat så mycket. Hon kollar ner snabbt i handfatet "Samma".
"Men vad gör du i Stockholm?" Lägger hon till efter en stunds tystnad. Josef kliar sig lite i nacken "Jag har flyttat tillbaka".
"Va? Varför då?" Säger hon chockat fast ändå lite glatt. Hon ska inte ljuga, allt hon önskat sen han flyttade ner till Göteborg var att han skulle stå precis som han gör nu och säga att han kommit tillbaka. Kommit tillbaka till henne. "Jobb" säger han kort. "Du jobbar kvar va?" Frågar han och kollar in i hennes ögon genom spegeln. Hon nickar och vänder sig om. Han lägger händerna i jeansfickan och biter sig diskret i läppen. "Varför flyttade du?" Säger hon försiktigt och kollar djupt in i hans ögon. "Det vet du Alex" säger han och sväljer hårt. "Nej det gör jag inte, du kom aldrig och berättade. Du bara försvann" säger hon och nästan bryter lite i rösten. Han släpper ut ett tungt andetag "Jag trodde de berätta". "Berätta vad?" Säger hon och lägger armarna i kors. "Att jag flyttade för din skull" säger han efter ett tag. "För min skull? Vad skulle flytta ifrån mig göra saker bättre?". Han skakar på huvudet "Jag vet inte helt ärligt, tro mig...jag ville inte".
"Men du gjorde det ändå"
Han nickar långsamt och kollar ner i marken, skäms.

"Jag ångrar det varje dag" säger han tyst. Hon pressar ihop läpparna "Varför hörde du inte av dig?".
"För att jag skämdes" säger han och kollar på henne. Han tar ännu några steg närmare. Hon kollar upp på hans ansikte seriöst. "Vi hade kunnat löst det" viskar hon när han är tillräckligt nära. "Jag vet...jag vet, förlåt" han vill bara röra henne. Krama om henne och visa att allt han egentligen ville var att var med henne. För alltid. Att det alltid varit så och att han bara varit en dum, rädd idiot som drog ifrån när allt vart tufft. "Kan vi inte prata om det? Följ med mig hem" säger han och lägger ena handen på handfatet bakom henne. Hon kollar ner på hans hand och sen upp på han igen. "Hmm, du är dig lik...vill alltid få med mig hem" svarar hon lite flörtigt och flinar. "Du är svår att motstå" svarar han tillbaka och lyfter på ögonbrynen en aning.