Vi två

Ingen tjallare

"Alex kom inte ut med gisslan" säger Josef i panik och kollar mellan Martin och insatsledaren. Martin kollar upp på honom. Sväljer lite och vänder blicken igen mot tv:n. Han fäster blicken på kvinnan som står med en pistol riktad mot Tormalms huvud. Josef vill knappt kolla. Han vet inte vad han gör om Alex på något sätt råkar illa ut. Hon har ju en förmåga att kunna gå lite för långt för att hjälpa människor. Han hoppas bara att hon står gömd nånstans och kommer ut så fort hon kan. Men samtidigt vet han ju att det inte kommer utspela sig så. Han känner henne. Hon kommer göra allt för att kunna rädda den här situationen.

Han kollar på skärmen och skakar lite med benet. Blundar och sväljer hårt. Han försöker komma på något som han kan göra för att få ut henne. Han kollar bak mot dörren som leder in till tv studion. Det står flera poliser där. Fan. Ingen chans att han kan smita igenom. Han kollar bort mot skärmen igen när han hör Martin och insatsledaren säga i kör "Vafan Alex".
Nej, nej, nej.

Han ser på när hon går fram emot kvinnan som håller i pistolen. Kvinnan riktar direkt pistolen mot Alex. Josef går snabbt fram närmare och håller händerna på huvudet. Iakttar alla hennes rörelser. Samtidigt som han bara vill springa in och rädda henne, så vet han att det är för riskfyllt.

Han vänder sig om. Klarar inte av att kolla. Han möter Martins oroliga blick. Josef känner hur ögonen börjar brännas och han ser att Martin märker det. "Det kommer gå bra" mimar Martin mot Josef. Josef sväljer hårt och hör Alexs röst ifrån tv:n i bakgrunden "Du, släpp vapnet". Han skakar lätt på huvudet och går bort därifrån, mot dörren. Han går rakt igenom poliserna som blockerar dörren. De tar tag i hans arm men han sliter sig loss "Släpp mig för i helvete".
Han hör hur Martin ropar efter honom, men han kan verkligen inte bry sig. Han kan inte tänka på något annat än Alex.

Poliserna som precis slet i hans armar kommer in springandes bakom honom och snart även insatsstyrkan. Fan. Vad har hänt nu? De sliter upp dörren till studion och springer in. Josef är påväg in med de men en utav poliserna stoppar honom "Stanna här, det är lugnt".
Josef börjar protestera men avbryts när han ser en kvinna komma gåendes utifrån dörren.

Han släpper allt och springer fram emot henne. Hon ser helt slut ut och någon ynka tår rinner ner ifrån hennes kind. Hon ser honom och släpper ut ett tungt andetag. Han tar snabbt tag i hennes kropp och kramar om henne hårt. Bryr sig inte ifall någon skulle se. Hon lägger armarna runt hans axlar och borrar ner huvudet i hans nacke. Han håller ena sin arm runt hennes midja och den andra ligger på hennes axel för att kunna hålla i hennes huvud. "Vafan Alex, du är så dum" viskar han mot hennes huvud. Hon tar ett hårdare grepp om honom "Förlåt". Han ser i bakgrunden hur de leder ut både Tormalm och kvinnan med vapnet. Han sväljer hårt, blundar och lutar sig mot hennes huvud.

"Du får aldrig göra om det okej?" Säger han seriöst och skakar lite på henne. Hon nickar "Nej" mumlar hon, knappt så det hörs men eftersom han är så nära så hör han. Efter ett tag kollar hon upp på honom. De håller fortfarande i varandra dock. "Var det du som hämtade han? Tormalm." Frågar hon och lägger huvudet på sned. Han nickar "Mm".
Hon ler smått och rynkar på näsan "Mm jag visste det". Han skrattar lätt till "Hur visste du det?".
Hon lyfter på ögonbrynen "Vadå jag känner ju dig?". Han nickar och ler mot henne. Sen kollar han runt omkring de. Det är bara de kvar. Han kollar ner på hennes läppar för att få ett godkännande. Hon nickar till och han lutar sig ner för att fånga upp hennes läppar i en varm kyss. Han visste helt ärligt inte om han skulle få göra det här någonsin igen. Vem vet vad som hade kunnat hända där inne i studion. Så nu tar han vara på varenda sekund.

De är så inne i kyssen att de inte ens tänker på att det faktiskt kan komma nån. Men när han vrider lite på huvudet, fortfarande med läpparna mot hennes, så ser han en siluett i dörröppningen. Han sliter sig snabbt loss från hennes läppar och går ifrån hennes famn. Han sväljer hårt och stirrar på personen som står i dörren.

Alex kollar ner i marken och håller händerna framför ansiktet. Sen kollar hon upp "Martin...vi uhm...". Martin ler lite medlidande och lyfter upp en hand. "Hörni jag bryr mig inte, jag ville bara säga att vi åker om 5" säger han och kollar emellan deras röda ansikten. Josef är påväg att säga något men avbryts när Martin gestikulera något i stil med 'Det är ingen fara'.
Han sneglar över mot Alex som står med armarna i kors och läpparna ihoppressade. "Kommer ni sen då?" Säger Martin och börjar gå ut. De båda nickar synkat. Innan Martin hinner gå ut vänder han sig om "Ni behöver inte vara oroliga, jag är ingen tjallare". Flinar han och blinkar med ena ögat innan han går ut.

Alex suckar högt och lägger ansiktet i hennes händer "Herregud". Josef kollar mot henne och kliar sig i nacken "Jaha, då var det avslöjat". Hon kollar upp på han och kan inte motstå att skratta även om hon bara vill sjunka genom jorden.