Vi två

Sårbar

"Men Alex, kom igen du måste ju släppa det där nu" säger Åsa, en av Alexs gamla kompisar, och skrattar på skoj. Alex kollar på Åsa med seriösa ögon. Hon känner Josefs blick på hennes högra sida. Hon sväljer hårt och kollar snabbt på Josef "Nej inget, vi släpper det". Han ser på henne och på hennes vänner förvirrat. Men nickar sen för att han märker att det uppenbarligen inte är något Alex vill prata om. De andra börjar prata om något annat efter några sekunder utav stel tystnad. Alex tar upp sitt vin glass och lägger munnen mot kanten. Hon kollar ner i bordet och tar en lite sipp av det röda vinet. Josef iakttar hennes rörelser. Vad kan det handla om? Något väldigt känsligt iallafall. Han lägger en hand på hennes lår och klämmer åt lite betryggande. Hon sväljer hårt, men ger honom ett leende och lägger sin egna hand över hans på hennes lår.

Varför måste de alltid ta upp det så fort de träffas? Och varför nu? Nu när Josef är med. Hon känner direkt hur paniken börjar komma och hur bilderna börjar spelas upp i huvudet. Hon sitter och skakar på det vänstra benet och pillar med Josefs fingrar för att försöka lugna sig själv. Hon är helt i sin egna värld nu. Hör inte ett ord utav vad de andra säger. Hon hör att något mumlar i hennes öra, men hon hör inte vad.

"Hallå? Alex? Är du okej?" Frågar Josef oroligt. Han upprepar sig, men hon svarar inte. Utan istället ställer hon sig upp "Förlåt, jag ska bara gå på toan" säger hon och skyndar sig iväg. Josef kollar på henne när hon går mot toaletten och överväger ifall han ska följa efter eller inte. Efter några sekunder ställer även han sig upp "Jag ska bara kolla" säger han och pekar källor det håll som Alex gått. Åsa och de andra kollar på honom förvånat. Förstår inte riktigt vad som precis hände.

Josef går snabbt mot toaletten. Han knackar på dörren men inser att den inte är låst. Han öppnar försiktigt. Ingen där. Han kollar mot hallen och ser att hennes skor är borta. Han sätter snabbt på sig sina egna skor och drar på sig sin jacka och tar med hennes kappa som hänger på en krok. Det är ju kallt ute. Han springer snabbt ner för trapporna och ser henne stå lutad mot väggen utanför porten. Han öppnar porten och kollar på henne. Hon gråter. "Hej...du" säger han lugnt och drar in henne i en kram. Medan han håller om henne drar han över kappan på hennes axlar. "Kom" säger han och håller i henne hårdare medan hon snyftar mot hans bröst. "Så, det är okej. Lugn." säger han och drar en hand över hennes rygg. Hon håller hårt i hans axlar och låter tårarna falla mot hans bröst.

Efter några minuter har hon lugnat ner sig och drar ifrån ansiktet från hans bröst. Hon torkar sig över kinderna och försöker andas lugnt. "Förlåt" viskar hon och får mer tårar i ögonen. Han drar in henne till en till kram "Vad hände?". Han släpper ut ett tungt andetag "Jag vet inte, jag fick bara panik". Han nickar förstående och placerar en puss på hennes huvud "Det är okej". Hon nickar och drar in sina händer under hans jacka för att värma händerna. "Vill du gå hem?" Frågar han tyst. Hon kollar upp på honom och snyftar till "Ja". Han nickar "Okej, då gör vi det". Hon lägger huvudet på sned och drar upp händerna runt hans nacke. Hon drar ner hans ansikte och kysser hans läppar, inte en utan två gånger. "Jag älskar dig" viskar hon mot hans läppar. Han ler "Jag älskar dig med" säger han och kysser henne en gång till. "Jag ska bara gå upp och säga att vi går. Hade du kvar några saker där uppe?" Frågar han. "Mm min väska och mobilen på bordet" säger hon och släpper honom. "Okej, jag skyndar mig" säger han och pussar henne snabbt på kinden innan han öppnar porten. "Hälsa hejdå från mig också" ropar hon efter honom. Han vänder sig om och gör en tumme i luften innan han springer upp för trapporna.

Hon släpper ut ett djupt andetag och lutar sig mot väggen. Det var inte tänkt att kvällen skulle sluta såhär. Och verkligen inte att Josef skulle få se det heller. Han har aldrig sett henne såhär sårbar förut.