Vi två

Leva i en hemlighet

Josef slänger igen dörren bakom sig och låser snabbt. Han vänder sig om och möter hennes blick. Hon står med korsade armar och stora ögon. Hon skakar lite på huvudet för att han ska börja prata. "Vafan va det där?" Små skriker han och pekar mot dörren. Hon rynkar på ögonbrynen och rycker på axlarna "Vadå?".
" 'Nej Josef är ju inte helt klar i huvudet, han skulle jag aldrig kunna vara med' " säger han irriterat och imiterar henne. Hon skrattar till "Men vadå? Vad ska jag säga då?". Han drar händerna över sitt ansikte och tar ett djupt andetag "Ja du behöver väll inte ljuga bara för att vi inte får berätta för nån".
"Ljuga, det gjorde jag väll int-"
"Du sa att du aldrig skulle kunna vara med mig!" Skriker han och kollar på henne med stora ögon. Hon säger ingenting utan kollar bara på honom och biter sig själv i kinden. "Du ligger med mig varje kväll och sen kommer du till jobbet och säger att jag är helt dum i huvudet och att du aldrig skulle kunna vara med nån som mig!".
"Men vad vill du att jag ska säga då Josef?" Skriker hon tillbaka. "Du behöver inte säga någonting speciellt, men du behöver ju inte säga sånt till andra. Om det är sant så säg det till mig istället! Vi är väll ändå två i det här eller?" Frågar han och sätter händerna på höfterna.
Hon lyfter upp händerna "Ja, ja det var dumt men jag fick ju panik. De slutar aldrig fråga om dig och oss. Jag vet inte vad jag ska säga!".
"Så nu bestämde du dig för att det var dags att dra till med något riktigt hårt?" Säger han och låter nästan lite sårad.

Hon släpper ut ett andetag och går fram mot honom. Hon lägger sina händer på hans kinder "Nej men du, förlåt det var inte alls meningen! Förlåt Josef". Han kollar in i hennes ögon och ser hur det bildas tårar i hennes ögon. Fan. Var han för hård mot henne? Det är ju inte lätt för henne heller. Inte för någon utav de.

"Fan Alex..." börjar han och lägger sina händer u hennes nacke. Han drar bort lite hår från hennes ansikte och lutar pannan mot hennes. "Jag vill inte att det ska vara såhär" fortsätter han efter ett tag. Hon torkar bort en tår som fallit ner på hennes läppar med tungan och kollar upp i hans ögon "Inte jag heller, men vi har inget val". Han suckar "Kan vi inte bara skita i det? Bryta alla regler och leva hur vi vill".
Hon lägger huvudet på sned och ler smått "Då förlorar vi jobbet".
"Men det är inte säkert!" Försöker han i hopp om att hon ska gå med på hans vilja. På deras vilja. Hon skakar på huvudet och blundar "Det går inte".

"Det funkar väll bra som vi har det nu?" Lägger hon till och ler. "Men jag vill inte leva i en hemlighet" säger han och kollar ner på hennes läppar. "Det behöver vi inte...bara på jobbet, och när jobb människor är runt omkring" säger hon och fnissar till. "Precis som vi har det just nu" flikar hon in och flinar. Han himlar ironiskt med ögonen och ler "Mm, I guess so".

Hon kollar på honom en stund och funderar innan hon säger det "Jag älskar dig Josef". Han stelnar till. Kan inte riktigt förstå om han hörde rätt. Jag. Älskar. Dig. Josef. Han kollar på henne. Hennes blick ger svaret på hans fråga. Hon sa det faktiskt. Han biter sig i läppen för att dölja sitt enormt stora leende "Jag älskar dig med Alexandra". Hon flyttar ner sina händer till hans nacke och drar in honom till hennes läppar för att ge honom en lång och mjuk kyss.