My Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 11

Tillsammans med mina boys upplevde jag en ganska bra dag. Det var bättre än att ligga och deppa över något jag aldrig skulle ha och göra med igen.
Men inte så bra att jag glömde bort allt.

Jag låste trött upp dörren till vårt hus och släpade mig in.
Det var mörkt i hallen och mina steg ekade kusligt mot golvet.
Försiktigt, av någon anledning så tog jag av mig mina slitna Converse och tog av mig jackan.

Mina fingrar sökte ljusknappen på väggen.
Åh gud! Hur kan sådana saker bara försvinna! Man hittar aldrig ljusknapparna när man väl behöver dom! Dom borde typ vara självlysande ju...
Faktiskt är det inte en sån dum idé ju... Jag skulle ju faktiskt kunna uppfinna något sådant om den lilla karriären jag hade gick i stöpet.

Mina små uppfinningsplaner avbröts tvärt när jag kom emot något hårt, 2 decimeter vänster om dörren.
Ha! Hittade den.

Triumferande tände jag hall lampan och gick leendes mot köket.

''Hej gubben!''

Mammas ansikte stack fram bakom dörren till hennes arbetsrum. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev rädd vi det plötsliga uppdykandet
''Gud mamma, vad du skräms!''
Utbrast jag med handen över bröstet. Hon skrattade till. Jag såg uppenbarligen fånig ut...

Jag suckade och skakade på huvudet samtidigt som jag fortsatte in i köket.
''Du Felix.'' Frågade mamma och följde efter mig. Jag hummade till svar.
''Vad vill du göra på din födelsedag i år?''
Jag stannade upp fram för kylskåpet.
Min födelsedag...
Den var om 3 dagar om jag mindes rätt. 3 korta dagar och sen skulle jag vara 18...
Varför kändes det inte helt otroligt för? Varför var jag inte exalterad över att äntligen, efter en sån lång livstid, få bli myndig....?
Juste. Det var för att hon inte var här och firade mig. För att hon var någon annanstans den dagen då jag ville ha henne mest.
Mitt hjärta svämmade över all sorgen jag kände just då, men jag höll masken och vände mig mot mammas väntade ansiktsuttryck.
''Mamma.'' sa jag och hon nickade hastigt.
Jag tog ett djupt andetag och såg henne rakt i ögonen. Hon skulle inte gilla det jag hade att säga.
''Jag vill liksom inte alls fira min födelsedag i år.''

Som jag hade trott spärrade hon upp ögonen och munnen öppnades direkt för att protestera mot det jag precis hade bestämt.

"Men Felix, klart du vill, du fyller ju 18 år!"

Hennes upprörda, och lite skrämda röst skar igenom mig och jag blev helt kluven. Antingen så led min familj eller jag...
''Mamma...'' mumlade jag försiktigt och såg på henne med mina uppenbart sorgsna ögon.
Hon suckade lågt och blickade ner i golvet innan hon såg upp på mig igen.
''Det är på grund av henne...'' konstaterade mamma med gråten i halsen.
Där sprack det. Sorgen i mitt hjärta svämmade över och jag stelnade på stället.
Frusen vid marken såg jag hur mamma suckade igen och vände sig med blanka ögon mot fönstren vi hade i köket.

''Du vet Felix, vi kanske skulle flytta här ifrån och börja om istället. Du har aldrig varit så här nedstämd förut...''
Hon såg tillbaka på mig och torkade sig själv under ögat så att hennes mascara hamnade som ett sträck vid kanten av ögonlocket.

Jag stirrade förvånat på henne. Flytta? Var hon seriös?

Mamma såg chocken i mina ögon och skyndade sig snabbt med att byta samtalsämne.
''Vet du, vi tar en liten familjemiddag på lördag för att fira. Okej?'' Hon strök min kind mot insidan av sin handflata och pressade fram ett sorgset leende. Jag nickade och blinkade bort dom salta tårarna i mina ögon.
''Och så bjuder vi killarna också... Det blir väl bra hjärtat..? Det blir väl bra va?''
Tårarna på hennes kinder hade blivit fler och jag grabbade tag i hennes arm när hon började svikta där hon stod.
''Mamma, det blir bra, det blir okej....''
Jag visste att jag själv grät. Jag kände blöta droppar vid ögonen. Men jag var tvungen att se en aning stadig ut i alla fall. Mamma behövde det.

Hon drog ett djupt andetag och såg sedan på mig.
''Felix...'' sa hon med en aning stadigare röst. ''Jag är så ledsen för vad du råkade utför, och jag försöker hjälpa dig älskling, du vet det va...?'' Hon snörvlade till och flera tårar kladdade ner hennes mascara.
Jag suckade och drog in henne i en kram.
''Jag vet mamma. Jag vet...''
Hon lutade sig mot mig och tryckte sig närmare.
''Jag älskar dig gubben..'' mumlade hon tyst mot min axel. Jag log ett ynka leende när jag begravde mitt ansikte djupare i hennes hår.
''Och jag älskar dig...''

Konversationen mellan oss påminde mig om alla kärleksförklaringar jag hade sagt och givit till henne.
Hjärtat i bröstet sjönk ännu lägre och sakta men säkert blötte jag ner mamma gyllenbruna hår med mina salta tårar.

***
Hallu gays....
Månad sen va. En månad ja!
Ni hörde rätt... En HEL JÄVLA MÅNAD!!
Förlåt. Det är väl det jag kan säga... Men här har ni iaf ett kapitel efter all denna tid 😂
Inte så intressant. Bara ett gulligt mor och son ögonblick vettni <3
Iaf älskar er för att ni fortfarande läser och skulle dö av glädje om ni gillade kapitlet !!
Love u !