My Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Epilog

4 år senare

Den lugna musiken spelades över lokalen. Ljuset var släkt, bänkarna tomma och speglarna reflekterade bara en enda varelse.
Mitt på det varma, gråa golvet satt jag. Ihop krupen till en liten boll. Pianoljudet från stereon spelades igenom mig och jag slöt mina ögon.
I takt med musiken rörde jag min kropp som den ville. I snurrar, glidandes över golvet och genom rummet förflyttade jag mig med sådana kraftiga känslor att jag kände hur jag snart skulle spricka av eufori.
Varje gång jag lät mig själv röra mig i takt till musik var det som om jag dansade på moln. Och inte för att jag var så glad att det kände som om jag kunde flyga utan för att det var som att gå på luft. Jag var lätt, glömde tiderna i mitt liv jag aldrig ville återuppleva.
Min mamma dansade med mig... Felix dansade med mig. Och hur fånigt det än lät så dansade även mina 4 åriga bröder med mig. Det gjorde mig så euforisk att det kändes som om jag aldrig skulle öppna ögonen igen.
För när jag dansade, dansade jag inte med fötterna. Jag dansade med hjärtat...

Låten tog slut och musiken tystnade. Jag öppnade ögonen och suckade lågt. Mina ögon mötte spegeln och jag såg på mig själv.

Det var konstig att jag såg så annorlunda ut. För 6 år sedan hade jag varit en ensam själ i djup sorg. Varje morgon hade jag vaknat med enorm tyngd i hjärtat. Mötts av min mamma, som aldrig ville le mot mig.
Hade inga vänner som ville följa mig till skolan, jag gick inte ens i skolan. Och när jag dansade var det som om jag bara ville trösta mig själv...
Jag var till och med redo att ta livet av mig själv!

Mitt ansikte under den tiden hade sett väldigt annorlunda ut än vad det gjorde nu. Mina ögon hade saknat hopp. Mina läppar hade saknat ett leende. Och mitt hjärta hade saknat kärlek...
Det kanske låter patetiskt när jag säger att allt förändrades på grund av en enda person. Men det gjorde det! För när jag kollade i spegeln nu såg jag allt det där jag saknat innan jag träffade Felix.
Hopp, glädje och kärlek...

Utan honom skulle jag inte finnas på denna planet. Patetiskt igen kanske men det var bokstavligen sant. Det var han som hade hindrat mig från att ta livet av mig själv. Han hade funnits där som en vän, och sen något så mycket mer.
Han hade gett liv till min son, väntat på mig i nästan ett år och sedan behandlat mig som någon jag inte förtjänar att vara.

Han hade hjälpt mig uppfostra vår son till den finaste pojken i världen. Han hade hjälpt mig få den utbildning jag aldrig fått chansen till. Och vad som än hände fanns han alltid där för mig...

Jag log mot spegelbilden och jag gillade verkligen vad jag såg. Jag såg lycklig ut. Så lycklig! Det var fanatiskt att man kunde förändras så mycket bara man hade någon där, någon som stöttade en.
Leendes flyttade jag ena handen till magen som redan hade börjat se lite större ut på grund av det lilla livet jag bar. En lycklig suck slank ur min mun och jag log omöjligt större.

Musiken började plötsligt spela igen och jag snurrade överraskar runt.
Dom gröna, livliga ögonen jag kommit att älska så mycket mötte min blick.
Felix gav mig ett snabbt leende innan han vände sig mot datorn igen och sänkte volymen en aning. Han släppte sedan sin väska på golvet, tog av sig sin jacka och vände blicken mot mig igen.
Jag gick några steg fram. Han mötte mig på mitten och slog armarna om mig.

"Dansa för mig Andrea..." Sa han sedan när vi släppte varandra. Jag log mot honom. Det var länge sedan han bett mig att göra det...
"Varför?" Frågade jag leendes och la huvudet på sned.
Felix höjde förvånat ett ögonbryn.
"Har du något emot det?"
Jag skakade häftigt på huvudet. Så klart jag inte hade! Att dansa för Felix var bland det bästa jag visste! Jag uttryckte min kärlek på det sättet...
"Nej, men du har bara inte frågat mig att göra det på länge..." Jag såg forskande på honom. "Varför nu?"
Han ryckte enkelt på axlarna och pressade händerna mot mina kinder.
"Jag skulle vilja se dig dansa för mig en sista gång, innan imorgon." Han log när han sa det.
Jag besvarade hans leende och förflyttade händerna till hans armar.
"Så mycket kommer inte förändras imorgon vet du..." Sa jag. "Förutom att jag kommer få ett helt nytt efternamn."
Det sista sa jag med en skämtsam ton i rösten. Han skrattade och kollade bort från mig i några sekunder innan han leendes såg på mig igen.
"Seriöst jag kommer aldrig komma ihåg om jag heter Moksé eller Sandman..." suckade jag sarkastiskt. Det fick Felix att skratta ännu mer och jag log glatt åt synen.

När hans skratt sedan tynade bort såg jag in i hans ögon. Strök bort luggen som hängde över hans ansikte.
"Men visst, jag ska dansa för dig." log jag som svar på hans önskan. "En sista gång..."

Utan att släppa hans hand dansade jag i takt till musiken för den jag älskade. Mitt hjärta
bankade hårt av känslor och leendet på mina läppar skulle säkert aldrig suddas ut.
Det här var mitt sätt att skrika att jag älskade honom. Jätte mycket! För det fanns inga tillräckliga ord för att förklara min kärlek för Felix.

I mitten av låten snurrade jag mig själv väldigt nära honom. Jag la armarna om min Felix och kände hans händer om min midja.
"Kom igen!" Mumlade jag mot hans läppar. "Jag vet att du kan koreografin..."
Han log mot mig och såg kärleksfullt in i mina ögon.
Jag lät händerna lämna hans nacke och backade några steg.

Tillsammans dansade vi. Skrek till varandra att vi älskade varann. Vi rörde oss med varandra, mot varandra och väldigt nära. Lyckan i mitt hjärta gick inte att förklara.

En sista gång dansade vi, innan vi, imorgon, skulle vara förenade på alla sätt som gick.

För alltid...