My Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Extra kapitel

***Felix's perspektiv***
Jag smög försiktigt ut ur rummet under den stora gruppkramen.
Med tänderna helt sammanbitna gick jag på tå upp för trappan.
Det knakade alldeles för mycket för varje trappsteg och jag höll andan hela vägen upp.
En tyngd lyftes från mina axlar och jag pustade ut när sista trappsteget var förbi mig.
Mina steg styrdes in i mitt sovrum där vi hade lagt Wilhelm insvep i en filt på sängen.

Han vaknade med ett ryck när jag lyfte upp honom i mina armar.
Men han grät inte som andra bebisar troligtvis skulle ha gjort.
Han skrattade sitt klingande skratt och log det lilla leendet mot mig. Jag log tillbaka och skrattade jag med.
Det var som Andrea hade sagt. Han var det sötaste ungen i världen!

***Andrea's perspektiv***
Knappt hade jag avslutat min tidigare mening innan fotsteg hördes i trappan. Jag vände mig mot det hållet och såg Felix komma ner.
Snabbt gav jag mitt sällskap en blick innan jag skyndade bort mot honom.

Han mötte mig med ett litet leende som jag besvarade. Men egentligen var jag helt galet nervös och svettades som en gammal ko.
Vad skulle dom tycka? Att jag var galen som hade fött en son när jag var borta!
Det är vad jag hade tyckt i alla fall om rollerna hade varit ombytta...

Felix märkte min nervositet och la en hand under min haka.
"Vi gör det här nu okej?" Viskade han och smekte mig med den handen Wilhelm inte vilade i.
Jag nickade tveksamt.
"Okej..."
Han log mot mig.
"Det är min tjej det." Viskade han berömmande och gav min en kyss i pannan. Jag besvarade hans tydliga leende och tillsammans började vi gå mot vardagsrummet igen.
Jag höll andan. Det gjorde nog Felix också.

***Omar's perspektiv***
Jag blinkade förvånat till när Andrea försvann ut ur rummet.
Jolina vände sig om och mötte min oförstående blick.
Hennes ansikte såg lika förvirrat ut som jag kände mig, om inte mer.
Det vill säga, hade ingen av oss någon aning om vad som hände.

Vi avbröts i våran tysta konversation av att fotsteg hördes från dörröppningen. Allas huvuden vändes ditåt.

Andrea kom in igen med armen runt Felix's arm. Felix höll... en stor blå filt i famnen. Eller?
Han höll den väldigt konstigt för att bara vara en filt...

Dom gick fram till den andra fåtöljen och Felix satte sig ner med vad det nu var han hade i famnen. Andrea satte sig på armstödet och såg upp på oss andra.
Hennes blick visade en rädsla och nervositet på samma gång. Minen hon gav oss var oförglömlig...

Hon tog ett djupt andetag och såg bakåt mot Felix. Han log mot henne och nickade stöttande. Men... Stöttande till vad?

Jag såg hur Andrea vände sig tillbaka mot oss och suckade djupt. Hennes axlar höjdes och sänktes när hon andades.
Vi alla väntade på att hon skulle släppa bomben, som hon snart skulle göra, det såg man på henne.

Felix lyfte ena handen och la den på Andrea's bara axel. Hon slöt ögonen vid hans beröring och andades ut.

Sen öppnade hon sina blåa ögonen.

"Jag blev gravid förra året."

***
Chock. Fullständig chock.

Gravid! Gravid?På riktigt. Som i en liten bebis!
Va..

Jag ryckte till och såg upp från Jolina's axel. Felix och Andrea satt kvar i fåtöljen. Deras blickar svepte över oss och försökte läsa våra tankar.

Jag flyttade blicken mot min flickvän och insåg att hon redan såg på mig.
Vi stirrade stint på varandra. Mina ögon läste hennes.
Hon var lika chockad som jag. Ändå fanns en viss lycka i hennes ögon.
Hos mig också. Någonstans långt inne, bakom all oförståelse fanns en liten glädje som sprudlade inom mig.

Felix röst fick mig att slita min blick från Jolina och rikta den mot honom.
"Det här är inte riktigt bara en blå filt..." Sa han lågt och drog undan filten och slängde den på golvet.
"Det är vår son..."

***Andrea's perspektiv***
Nu syntes lilla Wilhelm i hans famn.

Felix tog upp honom i båda armarna och satte honom med ansiktet mot dom andra i sitt knä. Jag såg ner på dom och log.
"Jag döpte honom till Wilhelm, efter hans pappa."

Felix såg upp på mig och log.
Jag lutade mig framåt och våra läppar möttes för en kort stund.
I Felix famn skrattade Wilhelm sitt änglalika skratt.
Vi såg båda ner på honom och log större än någonsin.

Ett ljud från dom andra hördes och jag såg häftigt upp.
Nikita hade släppt Ogges hand och gick långsamma steg mot oss. Väl framme ställde hon sig på huk och log mot vår son.
"Hej Wilhelm..." Sa hon lugnt och sträckte fram sitt ena finger.
Det roliga var att Wilhelm faktiskt tog tag i hennes finger och skakade den.
Nikita skrattade glatt och såg upp på oss.
"Han är fantastisk!"
Mina mungipor drogs upp i ett stort leende och en tyngd lyftes från mina axlar. Om en person accepterade oss för det här skulle dom andra mjukna. Det kanske inte skulle bli så svårt trots allt...

Hon reste sig och omfamnade mig. Jag skrattade lättat mot hennes axel. Hon släppte taget om mig och skrattade hon med.
"Grattis!" Log hon varmt och jag tackade lyckligt.
Hon vände sig mot Felix och kramade honom med.

Jag log ut i tomma luften. Att vara hemma kändes helt plötsligt inte som en speciell börda längre.
Jag hade Felix, min son Wilhelm, och killarna, Jolina och Nikita.

Allting började äntligen se lite ljusare ut... Jag kanske till och med faktiskt hade en framtid.

***
Ska jag skriva epilog??? ❤️❤️