My Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 7

***Felix's perspektiv***
Jag knackade löst på den delen av dörren som var gjord av glas. Ett tag gick innan steg hördes från andra sidan dörren. Dörrhandtaget trycktes ner inifrån och dörren öppnades.
Andrea stack ut huvudet och log när hon såg mig. Jag log tillbaka och hon sköt upp dörren så hela min flickvän syntes.
Hon stod där i morgonrock tätt svept omkring sig. Hennes långa hår var slarvigt uppsatt i en knut och hon hade stora tofflor som skymde hennes fötter.
''Hej Felix'' sa hon tyst och log trött. Jag gav henne den där blicken som jag alltid gav henne-den där blicken som talade om att hon var det vackraste jag visste-och drog in henne i en kram.
Jag hörde hur hon suckade mot min axel och jag släppte henne tveksamt.
''Är allt som det ska hjärtat?''
Hon nickade frånvarande och kanske en aning för snabbt.
''Ja då varför skulle det inte vara det.''
Jag ryckte på axlarna och hon log tillgjort. Jag visste att något faktiskt var fel... Men jag släppte det.

Vi gick in tillsammans genom dörren. Jag tog av mig den blöta jackan och hängde upp den bredvid dom andra. Skorna sparkade jag av innan jag såg upp och mötte Andrea's vackra ögon.
''Mår du bättre idag?'' frågade jag glatt och tog hennes hand.
Som vanligt sprudlade massor av känslor inuti mig när min hud vidrörde hennes. Bara det fick mig att le.
Hon nickade lite och besvarade mitt leende.
''Mm jag har inte spytt något i alla fall.''
Hon suckade lustigt och jag skrattade glatt åt henne.
Hon blinkade med ena ögat åt mig vilket fick mig att skratta ännu mer.

Vi gick in på hennes rum hand i hand och jag satte mig på sängen.
''Vad gjorde du igår då?'' Frågade jag och såg henne gå bort till papperskorgen. ''Du svarade inte när jag ringde.''

Hon stannade upp mitt i sin rörelse. Jag kunde inte se hennes ansikte men kroppsspråket hon visade var inte normalt. Något definitivt fel.
Andrea hämtade sig snabbt och vände sig om.
''Jag... jag hjälpte Tom med en grej.'' sa hon och såg sig stressat om. ''Vet du vad.''
Hon gick fram till mig och tog tag i min arm och drog upp mig. ''Jag mår faktiskt inte så bra, det kanske är bäst om du går.''
Jag såg förvirrat på hennes ryggtavla när hon drog ut mig ur rummet och fram till ytterdörren.
Frågandes satte jag på mig skorna samtidigt som hon tryckte upp min jacka i ansiktet på mig.
''Men Andrea jag kanske kunde...''
Hon skakade på huvudet och öppnade dörren åt mig. ''Jag mår verkligen inte alls bra just nu Felix så kanske en annan gång.'' Orden flög ut ur hennes mun som... något riktigt snabbt i alla fall. Hon kollade hela tiden runt omkring sig som om hon var rädd att någon skulle hoppa fram bakom ett hörn och skrämma livet ur oss.

Andrea bokstavligen puttade ut mig ur huset och slängde igen dörren precis framför näsan på mig.
Men precis innan dörren flög igen såg jag hur något glimmade till i hennes ögonvrå.

***
~Hej hej!
Du har kommit till Andrea som inte kan ta emot ditt samtal just nu. Men om det verkligen är jätteviktigt kan du lämna ett meddelande efter tonen så hör jag av mig senare.
Kram kram!~

Jag stönade lågt och lyssnade på det utdragna pipet som ljöd i mitt öra.
''Hej Andrea, det är jag igen...
Du kanske i alla fall kunde svara så jag vet att du är okej.
Jag är orolig för dig...''
Jag suckade djupt och slöt ögonen.
''Jag älskar dig, du vet det va?''

Sen la jag på.

***Andrea's perspektiv***
''Jag älskar dig, det vet du va?''

Tonerna ekade i mina öron.
Jag tog ner telefonen från örat och snörvlade till.
Varför? varför jag?

Tårarna på mina kinder blev fler och jag försökte inte ens få bort dom.
Hur i all världen skulle jag klara det här? Jag var så nära på att bara ge upp. Och ta livet av mig som en gång förut. Den gången Felix räddade mig.

Men jag kunde inte bara ge upp. Inte när jag visste att det skulle såra så många. Jag kunde inte vara så självisk.

Min slöa kropp la sig ner på rygg och såg upp i taket. Mina ögon kneps ihop, hårt och jag andades hackigt och förstört.

Men vad skulle jag göra då? Vad fanns det att göra?

Alla svar jag jobbade mig till dränktes i tårar och försvann igen. Inget verkade rimligt.
Jag hade verkligen igen aning om vad jag skulle göra.

Flera tårar rasade ner för mina kinder. Det var inte ens värt att försöka få bort dom. Nya tårar skulle snart bildas igen.

Jag såg ner på telefonen i min hand. Den fördes mot mitt vänstra öra innan jag tryckte på grön. Felix röst spelades igen i mitt öra och jag snyftade till.

Mina tårar rann genom hela meddelandet. Och när jag kom till den biten då han sa att han älskade mig blev det som värst.
''Jag älskar dig, det vet du va?''

Mitt hjärta stannade under några få ögonblick innan det hastigt slog vidare.
Jag snörvlade till och satte mig långsamt upp. Utan att släpps min blick från mobilen.

En fråga ringde i mitt huvud.

Älskade han mig tillräckligt...

***
Vad tycks hörni?
Är jag en professionell författare eller... inte? Ert jobb är att avgöra det.
Nej jag skoja bara ;))

Men fatta vad kul ändå om jag faktiskt skulle vara typ Stephanie Mayor eller något.
Då skulle ni alla blivit lurade, hihi! Nej jag skämtar bara jag är ingen författare jag lovar. Jag är bara Livia... Eller...

Hoppas i alla fall att ni gillade kapitlet och om ni gjorde så rösta gärna och kommentera också! Vill höra era åsikter :)))
Älskar er små godisbjörnar <3