My Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 6

***Andrea's perspektiv***
Felix körde hem mig vid 4 tiden. Hela vägen klamrade jag mig fast vid hans rygg. Inte för att jag var rädd, men det var en bra ursäkt att ha honom så nära mig.
Jag slöt mina trötta ögon och la huvudet till rätta mellan hans skulderblad. Huvudverken dunkade fortfarande bakom pannan och jag stönade lågt.
Varför var jag tvungen att vara sjuk för? Att vara sjuk var fan inte skönt asså. Man mådde piss helt ärligt.

Jag suckade och lyfte lite på mitt alldeles för dunkande huvud. Felix nackhår kittlade mig i pannan och jag skrattade lågt. Min pojkvän lutade huvudet svagt bakåt och jag lutade mitt framåt. Dom möttes och mina mungipor drogs upp i ett svagt leende.

Min blick svepte förbi hans blottade nacke och en fniss flög ur mig. Utan att ens tänka mig för tryckte jag mina läppar mot hans hals och masserade dom mjuk därifrån.
Svaga stön hördes från killen framför mig när jag fortsatte uppåt mot hans öra och jag visste hur svårt han hade att koncentrera sig på vägen just då. Det här var nog egentligen livsfarligt men i det ögonblicket fanns det inte riktigt någon plats i min hjärna för något som säkerhet.
Jag nafsade honom lätt i örat när jag nått enda upp och han skrattade lågt. Jag fnissade till och gav honom en sista puss på det lilla av kinden jag kom åt och lutade mig tillbaka.
''Sluta inte.''
Felix's röst lät verkligen så upphetsad den kunde bli och jag undrade igen om detta egentligen var säkert.
Såklart inte, suckade en liten röst inom mig och jag skrattade.
Nej såklart inte.
Men det dröjde inte länge till innan mina läppar var fast vid hans nacke igen och armarna omkring hans axlar.

***
Efter att Felix släppt av mig började jag frånvarande gå förbi mitt hus. Ja, förbi mitt hus. Ett humör för att gå in där just nu, hade jag absolut inte.

Dock var det nog bäst att Felix inte fick reda på den här promenaden. Han hade blivit jävligt överbeskyddande sens jag blivit sjuk. Enligt honom skulle jag ligga i sängen och se på tv hela tiden. Men seriöst, fanns det ens något kul med det?
Klart det inte gjorde, det skulle inte vara roligt att vara sjuk egentligen. Och det här var inte så roligt heller för den delen.
Men det fanns något jag var tvungen att göra. Ensam.
Utan någon överbeskyddande pojkvän.

*Mina händer skakade kraftigt över handfatet. Den tomma blicken i spegeln såg tillbaka på mig. Tårarna glittrade till i lampans ljus... alla tårarna jag fällde just då.
Jag var rädd, så himla rädd!
Rädd för något man inte borde vara rädd för...*

***
Dam dam daaaa!!!!

Det är lugnt hörni, ni ska inte förstå... Snart iaf kommer en händelse som kommer vända upp och ner på allas världar!
Vill ni ha ledtrådar, läs prologen;)

Hur mår ni annars då? Jo jag mår bra i alla fall tackar som frågar. Lite less på det kassa vädret men det får gå.. då får man ju mer tid att skriva, right?
Älskar er små jordgubbar <3 och ses i nästa kap!!

:))) Juste kommentera och allt det där så blir en annan liten jordgubbe jätteglad!!